"Den amerikanska drömmen ekar tomt"
Fienden har denna vecka sidbena och en liten glugg mellan framtänderna.
I tisdags fördes finansvalpen Martin Shkreli, 32, ut i handbojor från sin lyxvåning på östra Manhattan, misstänkt för ekonomisk brottslighet. Jublet tycktes unisont, från vänster till höger.
Shkreli har själv kallat sig ”världens mest eftertraktade ungkarl”. Omvärlden har föredragit att kalla honom ”girighetens ansikte utåt” ända sedan han i höstas köpte upp aids-mediciner bara för att genast höja priserna med 5 000 procent. Tidningarna rasade. Presidentkandidaterna turades om att fördöma.
Martin Shkreli var den perfekta skurken.
Inte bara för att han har den sortens utseende som folk älskar att hata: snipig mun, vek käklinje.
Inte bara för att han svarade på anklagelserna med att han borde ha höjt priset ännu mer.
Martin Shkreli är det enkla svaret på en svår fråga:
Hur kan USA vara så ojämlikt?
Klyftorna mellan rika och fattiga är en av presidentvalets viktigaste frågor.
Redan häromåret frågade sig affärstidningen Forbes Magazine: ”Kan USA:s ekonomiska ojämlikhet leda till uppror?”.
Och tidningen kom till en intressant slutsats: om amerikaner verkligen hade känt till hur ojämlikt landet faktiskt är skulle uppror vara möjligt, om inte med högafflar så åtminstone med valsedlar.
För amerikanerna är egentligen rörande överens. Skillnaderna mellan rik och fattig ska vara mindre. Republikaner som demokrater, det kvittar.
Men få begriper hur illa ställt det verkligen är.
I en undersökning häromåret tillfrågades femtusen amerikaner om hur de tror att landets tillgångar är fördelade.
Genomsnittsamerikanen trodde att den rikaste femtedelen ägde 59 procent.
Den riktiga siffran är 84 procent.
I själva verket äger en enda familj - låglönekapitalisterna Waltons - faktiskt mer än 40 procent av befolkningen tillsammans.
Som journalisten Chrystia Freeland sammanfattade det: ”Amerikaner tror att de bor i Sverige, men de lever i Ryssland.
Och redan Aristoteles visste att ojämlikhet leder till revolution. Historien säger oss samma sak.
Men, precis som Forbes Magazine konstaterade: det ojämlika amerikanska systemet räddas av myten om social rörlighet. Själva kärnan i ”den amerikanska drömmen”: Klassresan.
Som även den avfärdas som en myt i sentida studier. Ekonomiska klassresor är extremt sällsynta.
Den som föds fattig dör fattig.
Anekdoter om motsatsen är just - anekdoter, undantag.
Den amerikanska drömmen har i sjävla verket förvandlats till en fantasi vars främsta funktion är att tysta den fattiga amerikanska majoriteten.
Hela valrörelsen borde koka av indignation och ilska.
Men amerikanerna har fullt upp med att hata finansvalpen Martin Shkreli och hans veka käklinje.
Det är illusionernas tid, inte upprorens.
Faktum är att...
...USA:s 100 rikaste familjer nu äger mer än landets alla 41 miljoner afro-amerikaner tillsammans.
...de allra fattigaste amerikanerna tror allra mest på möjligheten att göra en ekonomisk klassresa.
...fattigdomen och arbetslösheten brukar skyllas på globaliseringen. Men hur förklarar man då att sex av tio nya jobb är okvalificerade låglönejobb? Medan amerikanska vd:ar i genomsnitt tjänar 354 gånger mer än sina arbetare.
...92 procent av amerikanerna vill att samhället ska bli mer ekonomiskt jämlikt.