Ingen känner igen sig i talet om kaos
Refugees Welcome blev på två månader en folkrörelse
Poliser bordar tåg. Det talas om "ohållbart", om kaos. Vi måste få ordning!
Inte alla känner igen sig i den beskrivningen.
Jag har bara några minuters promenad från mitt skrivbord på Aftonbladet till den historiska flyktingströmmen, nu skildrad i skrämmande krigsrubriker. Tvärtom råder ordning och reda i denna av flyktingkrisens knutpunkter.
På spår 19 kommer tågen söderifrån varje timme, på perrongen står poliser och tjänstemän från Migrationsverket och fångar upp de som ska söka asyl. En trappa upp väntar socialtjänsten på ensamkommande barn.
Flyktingarna vet redan vad färgerna på de olika västarna betyder, de har mobiltelefoner; informationen har runnit ner genom Europa på Viber, Facebook och WhatsApp.
De som vill resa vidare går ner en trappa där de vet att Refugees Welcome Stockhoml väntar.
Där finns för det mesta Tina Morad, en 36-årig kvinna med hög energi. Flykting är hon själv, med hela sitt väsen. Pappa avrättades av Saddamregimen. Hon är en av flera som i början av september tog sig till Centralstationen med den enkla tanken att ge trötta och rädda medmänniskor ett mål mat. De blev så många att de behövde synliggöra sig. Tina gick till Claes Ohlsson och köpte upp hela lagret av rosa västar.
Sedan bara hände det. Två månader senare är en improviserad kompisgrej en folkrörelse, men utan politik.
Ute i novemberregnet står några tält någon donerat. Här finns bord, två datorer. Man kan få mat, en plats att vila på, tolkning. Arbetet organiseras över sociala medier. Frågor och gåvor rasar in.
"Finns någon som kan hämta ett par svarta säckar med kläder?"
"Jag har två resårmadrasser (och bäddmadrasser oxå)"
"Vi behöver jurister."
De är från Husby och Södermalm, Lidingö och Rinkeby. De är hipsters, direktörer, arbetslösa, studerande.
De sopar, tolkar, delar ut smörgåsar. Flera känner en "plikt". De som hade tur måste ge tillbaka.
Tina Morad har arbetat för organisationer i Afghanistan och Jemen, har studerat media och kommunikation, tar sig fram på sex språk, diskuterar initierat världspolitik.
Allt viktigare har blivit att ge fakta, rensa i rykten.
- Jag försöker förklara att de måste ha tålamod, att ingen vill dem illa men det är inte så lätt för Sverige, säger Tina Morad. Jag säger: Hur skulle det vara i din hemstad, om det plötsligt kom flera hundra tusen nya människor?
Vad händer nu?
Myndigheternas förhoppning är att flyktingar antingen söker asyl eller vänder åter, att transitflykten helt enkelt upphör.
Jag tänker att desperata människor inte låter sig hejdas så enkelt.
Jag tänker på Mustafa, Jafar, Farhad, Khodadad, som jag mötte häromdagen. De hade rest i två månader. Mellan Iran-Turkiet var de till häst, ett barn föll av men de måste fortsätta. De sa:
- I Afghanistan finns bara plats för människor som har pengar, känner rätt människor eller är talibaner.
De bör ha hunnit till Finland nu. De hade öppna strålande ansikten. Jag kan inte veta vad som rörde sig på djupet. De är på flykt. Vad som helst kan inte vara värre än det de redan varit med om.