Klimatkrisen måste ständigt bekämpas
Klimattoppmötet kommer inte rädda världen till våra barnbarnsbarn.
Målet att begränsa jordens uppvärmning kommer inte att nås.
Men det gör inte så mycket.
I dag går klimattoppmötet i Paris in på sin tionde dag och på fredag ska det vara klart. Det kommer det inte att vara och målet om att begränsa jordens uppvärmning till två procent kommer inte heller att uppnås.
Trots det ser klimattoppmötet ut att bli en framgång.
Hur hänger det ihop, undrar du givetvis. Vi tar det steg för steg.
I toppmötet för klimatet deltar nära 200 nationer. Det skulle vara klart på fredag men de flesta bedömare talar nu om att det kommer att hålla på åtminstone ett, kanske två, dygn till.
Men det är verkligen inte hela världen. Bättre ett godtagbart avtal på söndag än inget alls på fredag.
Det förra klimattoppmötet, i Köpenhamn 2009, blev ett praktfiasko. Länderna fick åka hem med i stort sett outrättat ärende. Det enda man lyckades få till stånd var den gröna fond som är ett viktigt inslag även nu.
Där skulle rika länder sätta in pengar till fattiga länder och i stort sett de enda som fullgjort sina plikter är Sverige och Norge.
Men nu är jobbet helt annorlunda upplagt jämfört med i Köpenhamn. Då flögs höjdarna in på slutet för att nattmangla och komma överens. Men eftersom de skulle utvärderas nationellt i samband med nästa val gjorde upplägget att förhandlingen blev en nationell kamp, inte en global enighet.
Den här gången har man vänt på kuttingen. Länderna fick i god tid tala om vilka åtaganden de skulle kunna ställa upp på. De skickades in och sammanställdes – och befanns inte vara tillräckliga. De räcker till att begränsa temperaturhöjningen till 2,7 grader. Inte 2.
Men det behöver inte vara hela världen. Bland andra EU driver att klimattoppmötet inte ska leda till den slutliga lösningen av klimatkrisen. Utan att världen återsamlas igen vart femte år för att successivt skärpa åtagandena om lägre utsläpp av växthusgaser, exempelvis av koldioxid.
Andra minerade områden handlar om mötets slutdokument ska vara rättsligt bindande eller inte och om hur den rikare delen av världens stöd till den fattigare ska vara upplagd.
EU vill att dokumentet ska vara rättsligt bindande, i alla fall till stora delar. USA vill inte det. Det kan förefalla vara två helt motsatta ståndpunkter. Men så behöver det inte vara. Med lite diplomatisk finess bör de gå att förena till båda parters belåtenhet.
De fattigare länderna vill ha hjälp med både pengar och tekniköverföring, det vill säga ta del av tekniska framsteg för att själva kunna använda dem. Det är de rikare länderna inte emot. Men frågan är hur mycket de ska ställa upp med.
En tredje stötesten är transparensen. Det är viktigt att ländernas redovisning av vad de gör sker så öppet att omvärlden kan utvärdera insatserna. Håller landet sina åtaganden eller inte?
Därutöver finns sannolikt mängder av fallgropar som kommer att uppenbara sig under de närmaste dagarna. Vilka kommer att visa sig.
Men de flesta bedömare är överens om att det kommer att bli ett avtal och att det kommer att bli relativt bra. Men att det är viktigt att dokumentet i Paris inte ses som det sista i världens gemensamma strävanden att rädda planeten undan uppvärmning, dramatiskt höjda havsnivåer, torka, skyfall, miss- växt och folkvandringar.
Det är ingen kamp som kan avslutas. Den måste pågå ständigt.