Bara timmar kvar - nu är det bråttom för miljön
PARIS. Mötet som ska rädda världen under klimatdöden jobbar redan på övertid. Bara timmar återstår för världen att ta sig samman.
Här är knäckfrågorna som måste lösas om det ska bli ett avtal.
Klockan klämtar för klimatförhandlarna i Paris. Ett nytt globalt klimatavtal, det första i sitt slag, skulle varit klart redan ikväll. Men motsättningarna var för stora och nu förhandlar man på övertid.
Enligt planen skulle ett nytt förslag presenteras i morgon och förhoppningen är att gå i mål någon gång under lördagen.
Förhandlarna, under ledning av Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius, jobbar febrilt och är försiktigt positiva. Men tre knäckfrågor återstår att lösa innan avtalet är i hamn.
1. Målet. Tidigare har man sagt att målet är att begränsa jordens uppvärmning till högst två grader jämfört med förindustriell tid.
Men flera länder i Sydamerika och önationer i Stilla havet och Indiska oceanen som hotar dränkas om havsnivån stiger vill ha ett ambitiösare mål.
Enligt den nuvarande formuleringen ska temperaturhöjningen begränsas till väl under två grader och dessutom ska ansträngningar göras för att komma ner till 1,5 grader.
Kommer det här accepteras av oljestater som Ryssland och arabstaterna? Det återstår att se.
En annan svår fråga gäller de etappmål som tidigare fanns men som nu strukits. Tidigare skulle utsläppen av växthusgaser nå sin högsta höjd 2030 för att sedan minska radikalt till 2050 och vara nere på en uthärdligt låg nivå 2100.
Dessutom har sjöfarten och flyget redan lyfts ur avtalet trots att deras utsläpp ökar. Det ogillas av många.
2. Pengarna. Det är helt klart att de rikare länderna måste bidra med pengar till de fattigare länderna.
Men hur tydligt ska avtalet vara? Bland andra USA och Australien vill att stödet inte ska vara villkorat. Och vilka pengar handlar det om? Statliga medel, lån garantier eller privat kapital.
Bangladesh, Bolivia, Filippinerna och små önationer driver på för att öka tydligheten. De vill inte stå med rumpan bar när avtalet väl trätt i kraft.
Vid det förra klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 bildades en grön fond där rika länder skulle sätta in hundratals miljarder kronor för miljöinvesteringar i fattigare länder. Hittills har drygt 60 satts in. Det finns alltså skäl till oro för de fattiga länderna.
En svår fråga har varit om det ska upprättas listor på vilka länder som ska bidra. Det vill vissa medan andra, exempelvis EU och Sverige, inte för all framtid vill låsa fast vilka som kan bidra och vilka som inte kan. De vill i stället att det ska stå att de som har möjlighet att bidra ska göra det.
3. Vem gör vad? Det här handlar om olika länders åtaganden. Det rör bland annat om tekniköverföring från mer utvecklade länder till dem som inte har det. Hur ska det gå till och vilka ska bidra?
Det handlar också om kapacitetsutveckling, att rusta de mindre utvecklade länderna så att det blir möjligt för dem att tillgodogöra sig exempelvis den nya tekniken.
Däremot verkar de redan nu klart att avtalet ska ses över vart femte år. Då ska man för det första kontrollera att länderna verkligen uppfyller sina åtaganden både när det gäller pengar och utsläppsminskningar. Och för det andra successivt skärpa åtagandena om att minska utsläppen.
En allmän rädsla är att avtalet till sist blir för urvattnat så att alla kan tolka det lite som de vill. Då blir många missnöjda.
Jorden håller