Ett hyckleri att se smugglarna som problemet

Flyktingsmugglarna är de enda som handgripligen gör något för att hjälpa desperata människor in i EU.

Vi behöver inte gissa. Vi vet hur det gick till: 28 personer satt kring ett ljust, ovalt bord i ett neutralt konferensrum i Bryssel. Alla 28 hade förtroendeingivande titlar. De var premiärministrar, i något fall sitt rikes president.

Någon vid bordet sa: ”Fan, vi kan inte ha det så här. Det fattiga Grekland är ju hopplöst som uppsamlingsplats för alla flyktingar från Syrien. Och vidare kommer dom ju inte. Norrut är det bara en jävla massa taggtråd. Vi har haft död på Schengen och nu spricker EU…”

”Jag vet”, sa ett annat ljushuvud vid bordet. ”Vi sätter dom på båtar tillbaks till Turkiet. Vi skickar med 70 miljarder spänn så turken ser det som en bra affär. Och så säger vi till Erdogan eller vad han heter, sultanen där, att Turkiet nog får komma med i EU snart. Vad glada alla ska bli.”

Så får det bli.

Planen har minst fem fel:

1. Den strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Artikel 9 säger att ”ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas”.

2. Den klandras av FN:s flyktingorgan UNHCR: ”Tillbakaskickande av individer från ett land till ett annat utan lagliga garantier för individernas säkerhet är oacceptabelt.” (Planen liknar vad Donald Trump vill göra med mexikaner i USA.)

3. Den strider mot EU:s människorättskonvention som ”förbjuder kollektiva utvisningar av utlänningar”.

4. Den blundar för tillståndet i Turkiet, när kommande medlemskap kräver att medlemmar ”måste vara stabilt fungerande demokratier och rättssamhällen som respekterar mänskliga rättigheter och garanterar skydd av minoriteter”. Turkiet befinner sig i inbördeskrig. Regimen bombar en minoritet, kurderna.

5. Den är taskig mot de syrier som flytt för att rädda sina liv undan sin presidents bombningar av bostadsområden - eller undan IS och dess halshuggningspolitik.

Jag tänker på de 28 stats- och regeringscheferna vid lunch- och middagsborden i Bryssel (alla förhandlingar sker i samband med måltider). Sov de? Fanns det ingen som fann det befängt att de problem man diskuterade var politikers och byråkraters bekymmer? Ingen som sa: ”Tänk om vi gör något olagligt och vi avslöjas som moraliska haverister”?

Nej, så tänkte ingen. Sveriges statsminister Stefan Löfven sa enligt Rosenbads utskrift efter mötet: ”Huvudfokus är att hjälpa Grekland och länderna på västra Balkan, och att utveckla sam­arbetet med Turkiet.”

Inte en suck om flyktingarna. Empati: noll.

Samtidigt fortsatte flyktingar att drunkna i den strida gränsfloden mellan Grekland och Makedonien.

I denna skoningslösa värld upptäcker jag bara en grupp människor som handfast gör flyktingarna nytta. Flyktingsmugglarna!

Flyktingsmugglare har en lång och ärorik tradition. En Röda Nejlikan från Terrorns epok efter Franska revolutionen smugglade livshotade ädlingar i säkerhet och blev förebild för romaner. John Brown skyddade förrymda slavar från dem som jagade dem när de tagit sig norrut till frihet från amerikanska södern. Den elegante Pimpernel Smith, spelad av Leslie Howard, är visserligen en påhittad figur, men hans aktioner att hjälpa tyskar fly under Hitlertiden ger honom hjältestatus. Raoul Wallenberg är det största namnet i svensk historia, ty han räddade tiotusentals judar undan Auschwitz. Amir Hejdari i Uppsala var under åttiotalet en kontroversiell figur men ingen förringar han insats att ha räddat tusentals iranier ur tortyr och fångenskap i det av religiös terror styrda Iran.

Låt oss nu inte ha en annan inställning till de turkar, greker och tyskar som - visserligen i egennytta, de tar betalt för sina tjänster - räddar liv och frihet åt syrier på flykt från städer som lagts i grus.

Det är hyckleri av Europas regeringar att se flyktingsmugglarna som problemet. Det är en skam att den brittiska flotta som 1588 besegrade Spanska armadan och 1805 i slaget vid Trafalgar sänkte Napoleons fartyg nu har krigsskepp i Egeiska havet för att försvåra flyktingsmugglarnas arbete.

Flyktingsströmmen är strid och smugglarnas logistik komplicerad. Därför blir smugglingen av dem på flykt lönsam för smugglarna. En avklarad fem kilometer lång båtfärd över sundet mellan Turkiet och en grekisk ö inbringar cirka 94 000 kronor brutto. Europol anser att fjolårets verksamhet - inkluderande förfalskade pass, oäkta visum och undermåliga flytvästar - omsatte 63 miljarder kronor.

Resultat: flyktingarna överlever Syriens inbördeskrig och tar stegen till nya liv i en kanske hyggligare omvärld. Det är inte rätt tidpunkt att prata pengar och brott mot förordningar.

Jag säger om dagens flyktingsmugglare som vänsterförfattaren Per Wirtén sa om Hejdari: ”Jag önskar att han orkar fortsätta med sin verksamhet. De smugglare som respekterar migranternas rättigheter gör rätt och är ibland människors enda livlina. De har mitt stöd.”

Jag går ett steg längre. Jag gör följande modesta förslag till norska stortingets nobelkommitté: Ge flyktingsmugglarna årets fredpris! Det sonar att ni för fyra år sedan gav det till EU.

Jag läser just nu ...

… ännu en bok som löser mordet på Palme. Krister Holmquist, en journalist från Solna, har skrivit ”02-kulorna”. Välskriven och spännande och befolkad med sympatiska huvudpersoner. Men vem vill ha 639 sidor med alltför många trådar att nysta i?

Socker-skatt …

… införs 2018 i Storbritannien. Staten lägger näsan i blöt i med-borgarnas matvanor och skaffar sig mer pengar. Dock – vitaminer, hasch och kokain är ännu inte skattedrabbade.

Yrsa Stenius …

… chefredaktören, tänkaren, den eminenta kolumnisten, får mig att undra hur det går till på bokförlagen. På Facebook skriver Yrsa, att ”jag har lämnat in de trettio sista sidorna på manuset till min återblickande bok ’Orden i min makt’, essäer om mina femtio år som journalist.” Statsmän, journalister, Finlandssvenskar, feminister politiker, opinionsbildare skulle stå i kö för boken. ”Jag har skrivit på boken i fem år. Min förläggare Dorotea Bromberg har varit med hela resan. Ibland haft invändningar och kritik. Ofta försäkrat att ’detta blir en bra bok’. I november när jag närmade mig slutet kom vi överens om utgivning i augusti 2016.

I förrgår meddelade Dorotea över mejlen att hon inte tänker ge ut boken. Hon refuserar den. Skäl: Hon hade förväntat sig en helt annan bok än den jag hade skrivit. Denna trodde hon inte skulle klara sig på marknaden.

Får man som förläggare göra så?”

Svar: Bokförläggare bär sig åt hur fan som helst.