En fungerande post var det yttre tecknet på en fungerande stat
När jag var gosse läste jag om ponnyexpressen i Amerika. Inget var mer romantiskt än ryttarna som sprängde fram över vidderna, i snö, hetta, storm – de var beredda att dö för brev och paket!
Jag minns berättelsen om ryttaren som utmattad somnade i en snödriva och väcktes av en hare. Han kämpade sig upp på hästen igen för att fullfölja sitt uppdrag, breven låg tryggt i sadelväskorna av läder. Jag minns kvinnan på prärien som bakade bröd till ryttarna. Men de kunde inte hålla i bröden där de skyndade fram och de hade inte tid att stanna. Posten måste fram!
Hon gjorde hål så de kunde trä bröden på fingrarna. Där föddes de goda munkarna, donuts på modern svensk–amerikanska.
När jag blev äldre läste jag Antoine de Saint–Exupérys böcker, en av dem har titeln "Postflyg syd". Heroiska piloter i skramliga plan mellan världskrigen, läderhjälmar på huvudena, spanande över landskapet: där är floden jag ska följa! där är berget jag ska ha som riktmärke!
Räcker bensinen? Vi kraschar! En förtvivlad vandring i Sahara, en kamrat försvinner i Anderna, några män sitter i regnet på flygstationen i Toulouse och väntar ett plan som aldrig ska komma.
Ett brev är mer än ett brev. Imperier byggdes med post. Den moderna staten skapades med posten.
19 februari 1636 fick Sveriges landshövdingar order om att kartlägga vilka dugliga och helst läskunniga bönder som bodde längs vägarna, läser jag i tidskriften Populär Historia. Rikskansler Axel Oxenstierna i drottning Kristinas förmyndarregering skapade systemet med postbönder som i stafett ansvarade för att breven kom fram.
Posten var det yttre tecknet på en fungerande stat, ett samhälle som bands ihop. Postdrängarna som blåste i sina horn. De stolta tjänsterockarna med tre kronor broderade som signalerade att här kommer en man i synnerligen viktiga ärenden.
Även i Sverige var posten förbunden med dramatik och fara. Postdrängarna beväpnades med spjut. Längre fram fick postiljonerna sabel och pistol. Ända fram till 1972 fanns för brevbärarna tjänstebatonger levererade med varningstexten: Slå ej mot huvudet!
Den postala dramatik vi nu hör talas om brukar gälla tjänstemän som vägrar bära försändelser vars innehåll de ogillar. Eller korrespondens som inte delas ut i Malmö därför att smågangsters gör livet surt för brevbärarna.
Och så pratar vi naturligtvis om breven som inte kommer fram.
När jag för tusende gången ser en postdirektör eller ett statsråd babbla i rutan om utmaningar och ny organisation tänker jag på ponnyexpressen och skramliga flygplan, på postgångens obesjungna hjältar.
Det kan tyckas odramatiskt att stirra på ett brevinkast som inte öppnas. Det kan tyckas händelselöst att förgäves lyssna efter kuvertens lätta duns mot hallgolvet. Men det är den yttersta dramatik: det är statsmaktens hjälplöshet och förfall, ett förebud.