Psykiskt sjuk frias efter att ha dödat man med kniv
En man som dödade en medmänniska med kniv frias.
Domen kommer samma vecka som moderaterna försöker lura i oss att rätten till nödvärn är för snäv.
Avgörandet i Svea hovrätt i går är juridik i den högre skolan.
Mannen som friades har haft en inflammerad konflikt med en kvinna som bodde ihop med sin make i en lägenhet strax norr om Stockholm.
Vad som är sant och falskt i ryktena de spred om varandra är hopplöst att reda ut och just den dimensionen är för övrigt av underordnad betydelse i sammanhanget.
Den 17 september 2020 hörde paret hur mannen stod nere på gården och ropade kvinnans namn.
Hon beväpnade sig med en kolsyrepistol. Maken tog fram en yxa. De gjorde sig beredda på att angriparen skulle ringa på dörren.
Vilket han, beväpnad med kniv, gjorde. Tumult bröt ut och maken sjönk ihop döende. Fem knivstick, skulle obduktionen visa.
Händelseförloppet var mycket kortvarigt. Kvinnan riktade kolsyrepistolen mot inkräktaren och avfyrade den först tolv gånger och sedan ytterligare fem gånger.
Angriparen åtalades för mord. Visst, säger hovrätten, han var likgiltig för konsekvenserna av knivhuggen och har därför uppsåtligen dödat mannen.
Den slutsatsen leder också till att den åtalades invändning om nödvärn faller. För att våld som används i självförsvar ska anses vara tillåtet krävs att det inte ska vara ”uppenbart oförsvarligt”.
Attacken mot den åtalade var inte livshotande. Kolsyrepistolen som kvinnan använde var trasig. Det kom inga skott från den.
Inkräktaren var dessutom fysiskt större än den andre mannen och borde kunna ha använt sina kroppskrafter i stället för att hugga en stor kökskniv med full kraft rakt in i bröstkorgen på honom.
Han gick, skriver hovrätten ”klart över gränsen för tillåtet våld”.
Men bestämmelsen om självförsvar innehåller också någonting som heter putativt nödvärn.
Om en gärningsman har misstagit sig om de faktiska förhållandena och felaktigt trott att en nödvärnssituation föreligger ska inte ansvar utkrävas.
Kolsyrepistolen såg ut som en riktig pistol. Och även om den var defekt hördes ”relativt höga smällar” då den avfyrades.
Mannen trodde att han befann sig i akut livsfara. Han befann sig i en mycket trängd situation och knivhuggen utdelades endast i syfte att avbryta ett pågående angrepp.
Därför friades han.
Domen är intressant ur flera aspekter. Som exempelvis att den mycket tydligt illustrerar skillnaden på juristdomare och nämndemän.
De två lekmannadomarna ville fälla mannen. Det var samma sak i tingsrätten, där han dömdes till rättspsykiatrisk vård för dråp. Juristdomaren friade, men kördes över av nämndemännen.
Men så är inte heller det här juridik för amatörer.
En annan aspekt är att hovrättsdomen föll samma vecka som moderaterna kräver att lagen ska ändras och rätten till nödvärn utvidgas.
Det ska vara tillåtet att använda mer våld än vad som i dag är tillåtet för att skydda sig mot angrepp, kräver högerpartiet.
Vilket ju vid en första anblick ter sig rimligt. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att utspelet går hem i vida kretsar.
Inte minst skildringar i tidningar, radio och tv om stackare som döms till fängelse av oresonliga domstolar efter att ha försökt freda sig mot livsfarliga angrepp torde bidra till uppfattningen att nuvarande bestämmelse är sträng och fyrkantig.
Men den som tittar närmare på dessa fall upptäcker inte sällan att väsentliga detaljer som ändrar bilden har utelämnats ur berättelserna.
I själva verket ger juridiken ett starkt skydd för den som blir angripen. Vilket inte minst gårdagens hovrättsdom vittnar om. Till och med den som går alldeles för långt kan slippa straff.
En generösare rätt till nödvärn skulle innebära att mer våld tillåts. Jag är inte alldeles övertygad om att det är någonting som Sverige behöver just nu.