Om Mofi levt i dag skulle man nog säga att han inte var klok
Helsingfors. Minnenas allé. Mina morföräldrar bodde i en lägenhet på Estnäsgatan 10 B i Kronohagen, inte långt från domkyrkan, salutorget och Sverigebåtarnas kajer.
Om min morfar levt i dag skulle man nog säga att han inte var klok.
Han var en kuf, ett bullrigt original, en sällskapsmänniska som badade bastu och spelade biljard och ständigt berättade festliga minnen från kavalleriets första kadettkurs, men aldrig sa ett ord om hur han under Vinterkriget suttit kringränd på Karelska Näset.
Han hette Leo Franck. Vi kallade honom Mofi.
Det var svårt att få en syl i vädret när man var i lag med Mofi. Han talade ju också oavbrutet om alla gamla kamrater i loger och brödraskap: General si och så, Bergsrådet hit och dit, Direktör ditt och datt och Frimurare raff och riff.
Själv hade Mofi blivit ryttmästare, staterat i valsfilmer, stridit som legoknekt i Mexiko och senare livnärt sig som handelsresande i spik. Han fick majors avsked, men blev aldrig lika fin som kamraterna han orerade om.
Han älskade kortspelet skruv, men det var bara för vuxna. Vi spelade schack och dam och fia och monopol och knapp; ett spel som gick ut på att knäppa iväg små plastbrickor tills de hamnade i en burk.
Vi satt inomhus och spelade hela dagarna. I pauserna tog vi lite mat, men mest kommer jag ihåg maizenapudding och memma och tjinuski-kolor.
När vi någon gång gick ut besökte vi nöjesfältet Borgbacken eller Marskalk Mannerheims grav.
Mofi kommenterade ofta folk vi mötte på gatan. Pinsamt högljutt. Han blev rasande när någon svarade honom på finska i stället för svenska. ”Kirgiser!” röt han, och vände på klacken. Han hade mycket bestämda idéer.
När hans favoritrestaurang började med självservering dömde han ut den som kolchos, och gick aldrig tillbaka. Han hävdade att man skulle se bergstoppar nerifrån, kyrkor och muséer utifrån, men krogar inifrån. Grönsaker gick inte att äta. De skulle skickas till Vietnam. Han skällde ut dem som duade honom och hävdade att han var allergisk mot tre saker: kommunister, vapenvägrare och fisk. Ännu vid 82 års ålder söp han mig helt under bordet.
Jag tyckte mycket om honom.
Han var finlandssvensk, en del av den grupp som ursprungligen flyttade in någon gång på 1200-talet, då Sverige började lägga Finland under sig.
De 300 000 finlandssvenskarna är en långsamt minskande skara, vars språk än så länge enligt lag är jämställt med den finska majoritetens. De bor längs kusterna, sjunger i körer, är aktiva i föreningar och ser nästan misstänkt glatt på livet, jämfört med de melankoliska finnarna. I övrigt har de inte mer gemensamt än språket.
Österbottningar skiljer sig från nylänningar. Åbolänningar lever under helt andra villkor än ålänningar, vars landskap är enspråkigt svenskt, delvis självständigt och privilegierat av EU.
En gång stod finlandssvenskarna för den politiska och ekonomiska makten.
När Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809 existerade ännu inte dagens finska skriftspråk, svenskan var administrativt språk ända till 1892.
I dag har finlandssvenskarna i genomsnitt samma inkomster och standard som övriga finländare. 70 procent av dem röstar på Svenska Folkpartiet (SFP), som främst värnat svenskan och lyckats nästla sig in i regeringen i 30 år.
Men nu växer skaran finnar som vill häva svenskans officiella status. SFP vill bli bredare genom att flörta med nya invandrargrupper, men då kanske partiet sågar av grenen det sitter på. Varför skulle en somalier i Finland vilja lära sig svenska?