Vill du imponera på folk skaffa traktor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-06-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Maskinisten och jag skulle till Kenty och titta på ovanliga utombordare, men hamnade hos Classe med slängskoporna. Det är Classe som tycker att det är omanligt med hydrauliska maskiner. Vajer ska det vara. Helst ångdrivet, när han är på det humöret.
Vi tittade på en del nya projekt. Classe tyckte att vi skulle höra ljudet av den största maskinen, så han klättrade upp och in i maskinrummet på en bandare som vägde 60 ton eller något i den stilen och pysslade igång startmotorn, en bensinare på 30 hästar. När den smattrat en stund vred han på olika kranar och drog i lite spakar och så smällde huvudmaskinen igång, en 22 liters diesel på 150 hästar med ett mäktigt mullrande lågvarv.
Classe lät bensinaren köra torr så den stannade och det ettriga ljudet försvann. Sedan stod vi där en bra stund tillsammans och lyssnade på den stora dieselns fylliga musik och myste och nickade åt varandra och trivdes.
- Den drar ingenting heller, sa Classe. De här gamla maskinerna är
riktigt miljövänliga, eftersom de är så bränslesnåla. Dessutom lyfter den ett par ton på tomgång ...
När vi njutit en bra stund så gick vi in i hans verkstad och drack kaffe och tittade på foton som han tagit av enorma maskiner med slängskopor som arbetat vid dagbrott i USA.
De var in i helvete stora. Maskinrummen såg ut som normalstora svenska lador. Fackverksbommarna sträckte sig långt upp i himlen. Och dessa jättelika maskiner gick inte på band, utan stegade sig fram på jättemedar.
Det finns en avgörande skillnad mellan nya maskiner och gamla. De nya håller inte lika länge. Och om en gammal maskin ändå blir stående och nästan rostar ihop så kan man ofta få liv i den igen, utan alltför stora åthävor.
Min äldsta maskin är en tvåtaktare som går på brännolja. En tändkula med sex hästars effekt, av det klassiska fabrikatet Seffle.
Ni vet väl att det fanns en tid när det stod folk i lador och uthus över hela Sverige och tillverkade motorer. Varenda stad med självaktning hade sin egen maskin.
Vi fick i alla fall igång tändkulan i verkstaden, men den skenade och kastade ut stora eldsflammor och hela lokalen fylldes av rök medan den skakade så att den började vandra runt i lokalen på egen hand. Förmodligen var det regulatorn som hängt sig. Eller för mycket olja i vevhuset. Eller en kombination. Den ville i alla fall högst ogärna stanna.
Men glädjen över att den smällde igång och, efter koll av de där grejerna, återgick till ett tryggt, rytmiskt dunkande är svår att beskriva utan att låna termer från den grövre pornografin.
Gamla maskiner förenar människor. Bygger broar. Vidgar sinnena. Ökar intellektet. Vittnar detaljerat om det produktiva arbetets historia. Därmed vågar jag påstå att de danar karaktär. Dessutom har de ofta ett högt underhållningsvärde.
Man kan knappt ta en tur till macken med T-22:an innan folk kommer fram och ska snacka traktor. Gubbarna blir lyriska och grabbarna avundsjuka.
Ungarna drabbas av känslor, eftersom de sett liknande fordon i Kalle Anka.
Damerna får något mycket romantiskt i blicken. Jo, det är sant!
Modell T-22 byggdes av Volvo motor AB mellan 1948 och 1953. Den är urtypen för en jordbrukstraktor. Den har en bensin-fotogenmotor med magnettändning på 22,5 hästkrafter och toppar 25,2 kilometer i timmen.
Min är från 1952. Den har fem växlar framåt och en bakåt, kraftuttag och trepunktslyft och hydraulpump för frontburna redskap. Skicket är gott.
Riktpriset när den var ny låg runt 7 000 kronor. Gissningsvis är den värd lika många kronor i dag.
Vill ni veta mer om den, eller om någon annan traktor som sålts i Sverige de senaste 91 åren, kolla referensverket Traktorkalendern, en illustrerad utgåva i sex band om totalt cirka 3 000
sidor, som varje praktisk och/
eller kulturhistoriskt intresserad människa bör ha tillgång till.