Rätt att fria Engberg
Förklaringen till att Lotta Engberg, Martin Stenmarck och Magnus Carlsson friades är mycket enkel:
Det finns strängt taget ingenting som stödjer Bruno Tillanders berättelse om svarta pengar.
Det kan vid en första anblick te sig som att artisterna självfallet är skyldiga.
Varför skulle en artistbokare ljuga om pengar i kuvert inför spelningar i shoppinggallerior då han ju på kuppen pratar sig rakt in i fängelse?
Men det är inte så det fungerar i en domstol. Det är inte så det ska fungera i en domstol. En domstol kräver dessbättre bevis.
Det pratas i dagligt tal om ”ord mot ord”. Det begreppet existerar inte inom juridiken. Vad som däremot existerar är ett krav på att påståenden om brottslighet ska styrkas på ett eller annat sätt.
Stockholms tingsrätt har skrivit en gedigen dom. Det har grävts i skrifter om skattebrott hit och hänvisas till Högsta domstolen dit.
Och efter det konstaterar domstolen att varken Tillanders berättelse om tiotusentals svarta kronor som diskret stoppas ner i en sångfågels ficka eller dessa artisters försvar, att han snackar strunt, kan ”avfärdas som helt omöjlig”.
Redan där har tingsrätten avgjort frågan. Det är inte ställt utom rimligt tvivel att Engberg och de andra är skyldiga.
Men domstolen går längre än så. Tillanders berättelse ifrågasätts. Är det verkligen trovärdigt att kändisarna fick exakt samma summa, vare sig de ersattes svart eller ej? Olagliga betalningar tenderar ju att vara lägre. Och talar han verkligen sanning då han hävdar att han nöjde sig med ersättning för sina kostnader?
Nu är det dock inte bara Tillander domstolen inte litar fullt ut på. Det krävs ett betydande mått av välvilja för att köpa Lotta Engbergs påståenden om att hon inte har en aning om några pengar över huvud taget.
Hon har alltså ägnat en lördag åt att ta sig till en trist galleria i Sundsvall, sjungit tre låtar och sedan rest hem igen utan att veta om hon fick betalt?
Domstolen fimpar detta osannolika försvar på den torra prosa som jurister älskar: den är ”ägnad att väcka misstro”.
Men det räcker inte. Pengarna kan ju ha betalats till någon hon jobbar med. Hennes berättelse är inte därmed inte ”så osannolik att den utan vidare kan lämnas utan avseende”.
Tillander borde ha dömts till två års fängelse, anser tingsrätten. Men då han drabbas av ett femårigt näringsförbud, att han dömts till ett stort skattetillägg och då utredningen tog längre tid än den borde ha gjort reduceras straffet humant nog till ett år och nio månader.
Och om nu någon till äventyrs anser att det har daltats med dessa kändisar, betänk då att Engberg redan har tvingats betala över en miljon i skattetillägg och Stenmarck över 600 000.
Vilket innebär att de anses vara överbevisade om att ha trixat med pengarna. Låter det konstigt att de både döms och fälls? Nej, beviskraven är högre i brottmål än i skattemål.
Fru Justitia har, i detta fall, varit blind.