Häktningar på löpande band
SÖDERTÄLJE. Dan Isaksson, en rådman med uppenbar förtjusning i juridisk noggrannhet, beslöt att häkta den misstänkte rånaren då det ansågs finnas risk för att denne annars rymmer eller begår nya brott.
Ett beslut som möjligen kan anses vara formalistiskt i överkant, med tanke på att den unge mannen ligger på sjukhus med en kula i huvudet och troligen aldrig kommer att vakna igen.
Advokat Serpil Güngör var ursinnig då hon tog hissen upp till våning tre i Södertälje tingsrätt, och det är inte svårt att förstå varför.
Häktningen av 26-åringen som sköts i huvudet av polis i fredags var "omänsklig" och "absurd" och hon skulle överklaga den det första hon gjorde.
Men rådman Isakssons beslut är inte så fantasilöst som det kan tyckas, då det behövdes en häktning för att kunna bevaka honom på det sjukhus där han ligger nedsövd.
Och faktum är att vissa lättnader i restriktionerna medgavs, de anhöriga tillåts besöka mannen.
Det var i övrigt häktningar på löpande band i två salar i förmiddags. 09.30, 10.00, 10.30, 11.00.
Två unga män, misstänkta för grovt rån. De vinkade självsäkert till kompisar på åhörarläktaren, gjorde tummen upp, log. Två unga kvinnor, misstänkta för medhjälp till grovt rån. De såg livrädda ut, gömde sina ansikten, blickarna ner i skrivbordet.
Reportrar från tidningar, radio och tv trängdes med fotografer och ställde sina frågor till åklagare och advokater som svarade på det sättet de alltid gör: "utredningen är ännu i ett tidigt skede", "min klient nekar till brott".
Ett medieintresse vi inte är vana vid från den här typen av brottslighet. För låt oss vara uppriktiga. Rån mot guldsmedsbutiker sker i tid och otid och brukar på sin höjd resultera i notiser.
Men den här gången öppnade polisen eld och filmerna från händelseförloppet skickades till kvällstidningar och tv-stationer medan den skjutne ännu var på väg till operationsbordet.
I en tid då nära nog samtliga tingsrätter har moderna säkerhetssalar och brottslingar förs in och ut från förhandlingarna utan att komma i närheten av journalister var det en märklig känsla att befinna sig i detta tingshus från 1960-talet, där poliser banade väg genom pressuppbådet och de misstänkta snubblade efter.
Det var som om vi hade förflyttats till en annan tid, en annan värld.
Då samtliga nu är häktade går utredningen in i en ny fas. Polisen kan i lugn och ro förhöra, samla på sig indicier och bevis.
De har ett tacksamt jobb, inte minst med tanke på hur klantiga rånarna har varit.
Varför springa in i ett köpcentrum med automatvapen mitt i fredagshandeln? Folk slog ju larm innan rånet ens var inlett.
Varför råna en guldsmed som ligger bara några hundra meter från polisstationen? Poliser var på plats inom minuter.
Varför ringde en av de misstänkta och stöldanmälde sin bil? Det var inte svårt att spåra samtalet och ringa in mannen.
Det här hade kunnat vara en av de där smålarviga filmerna om Jönsson-ligan. Men det här är ingen fars, det är en tragedi. En ung man kämpar för sitt liv.
Och en av de unga kvinnorna snavade till och tappade sin ena toffel då hon fördes ut ur sal 3 mellan två häktesvakter.
Hon hade en filt över huvudet och kunde inte se någonting, men hon stannade upp för en sekund då hon hörde sin gråtande mammas skrik.
"Jag älskar dig, min dotter, jag älskar dig".