Vi kan se världen ur fotbollens ögon – och tvärtom
Med hjälp av artificiell intelligens och statistisk analys simulerade en krets forskare
vid Dortmunds Tekniska Universitet årets fotbolls-VM 100 000 gånger. Deras resultat
tydde på att Spanien skulle bli världsmästare i år, förutsatt att inte Tyskland nådde
kvartsfinalen, för då skulle tyskarna ta hem guldtrofén även i år.
Det betyder att forskarna inte hade haft en chans mot den berömda bläckfisken Paul, som spådde påfallande rätt i VM 2010. I år nådde Spanien nämligen inte kvarten, och Tyskland kom inte ens förbi gruppspelet.
Det är något med denna oförutsägbarhet, som inte kan fångas av algoritmer eller
analytiker (knappt ens av bläckfiskar) som skapar vår fascination inför spelet. Att allt kan hända. De där skoningslösa ögonblick då allt ställs på sin spets, och en spelare får massans beundran eller förakt beroende på hur han vinklar foten under den tiondels sekund innan motståndarna kastar sig över honom från alla håll.
Vilket nog är en metafor för livet.
Och för politiken. Partiledare har i mediebevakningen ”öppet mål” eller ”straffspark,
de gör ”självmål” eller är ”helt offside”. Ganska logiskt ändå.
När politiken töms på ideologiska konflikter återstår att tala om själva spelet. Vem vinner, vem förlorar? Vem är veckans spelare?
Liksom vi kan se världen med fotbollens ögon kan vi också se VM med världens
ögon. För några år sedan kom till och med en bok med titeln ”How Soccer
Explains the World”. Ett världsmästerskap i fotboll blir lätt en väldig projektionsyta för vår tids debatt om öppenhet och slutenhet. I en öppen värld kan stora talanger från fattiga länder flytta till andra ligor där de får tillgång till större resurser och bättre träning, vilket gör både dem och de mottagande lagen bättre.
Ingen idrott är mer internationell, men samtidigt återfinns där också grova former av nationalism och kollektivism. Många civiliserade människor blir till vrålande
tribalister så fort de ser en boll. Vi skriker straff när våra egna faller, men ”res på dig!” när motståndarna gör det.
Precis som på Twitter. Motståndarna är fiender, och den av våra som gör ett misstag är en förrädare, ja, kanske inte ens svensk. ”Krig minus skottlossningen”, som Orwell kallade fotbollen.
Men här finns också en mer oskyldig patriotism, där vi håller på våra landsmän, utan att hata andra, utan tvärtom imponeras av deras skönspel. Själva definitionen av inkluderande nationalism måste nog ändå vara fotbollsfansen i baren som bjuder vem som helst som skrålar med i deras hejaramsor och sedan somnar berusade i motståndarnas famn på tåget hem.
Även globaliseringens dubbelhet, som gör att allt fler i rika länder revolterar mot den, visas upp på fotbollsplanen. Världen demokratiseras och allt fler får det bättre.
Men när fler tillåts vara med har de bästa inte längre något skydd för sin dominans. De innovativa träningsmetoder och spelstrategier som vann VM förra gången kan snabbt kopieras av uppkomlingar. Tyskland är inte de enda regerande mästarna som slås ut redan i gruppspelet. Fyra av de fem senaste världsmästarna har gjort det.
Inga lag – eller länder – kan leva på gamla segrar. Bara de som är byggda för ständig
förändring fortsätter vinna.
Uruguays fall
Apropå att ta saker för givet: Uruguay må vara en stor fotbollsnation, men det är ett
fattigt land. För hundra år sedan var Uruguay emellertid ett av världens rikaste länder, rikare än Sverige.
Sveriges fall
1970 var Sverige världens fjärde rikaste land. På 20 år föll vi tio platser, även om vi
sedan återhämtat oss något.