Carro – en stjärna utan ilska och hat
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En väsentlig del av mitt levebröd har jag genom åren förtjänat genom att i journalistik och författarskap försöka tränga in i komplexa och i en eller annan bemärkelse namnkunniga människors psyke. Min metod har byggt på psykologiska/psykiatriska studier samt försök till personlig inlevelse.
Mina objekt har undantagslöst varit män, ofta män med mycket mörker och destruktivitet ruvande bakom fasader av lyskraft och kompetens. Det är just mörkret som har intresserat mig.
Om jag plötsligt skulle bestämma mig för att byta inriktning på mina undersökningar av den mänskliga själens djup och göra en kvinna till föremål för dem i stället för en man samt koncentrera mig på ljus i stället för mörker, så skulle jag – i varje fall för dagen – välja Carolina Klüft.
Carolina Klüft är en avvikande stjärna på den internationella idrottshimlen, kanske inte unik men ändå sällsynt. Hon är en vinnare som utstrålar fröjd, inte triumf, en målmedveten tävlingsmänniska som tävlar leende, en högpresterande individ i en individuell idrottsgren som ändå i grunden är en lagspelare, en genuin lagkamrat.
Tack vare glädjen och ljuset i ”Carros” väsen tycker fri-idrottspubliken världen över spontant om henne. Sålunda blir den generös och välvillig till hennes framgångar. Det tillhör inte vardagen att de finska åskådarna i Helsingfors Olympiastadion jublar över segrande svenskar, verkligen inte. Men Carolina Klüft får till och med en finsk ”juntti” (tigande trögdjur av hankön) att lätta på rumpan för att applådera stående.
Själv blir jag också mycket väl till mods av att se ”Carro” i aktion.
Jag tycker det är skönt att se en friidrottare av yppersta världsklass som presterar med effektivitet och elegans – en korsning mellan gasell och känguru, som Jan Majlard på Svenska Dagbladet uttryckte saken – utan att i andanom tugga fradga och stänka stresshormon omkring sig.
För mig har en del toppidrott – fotboll, hockey, tennis samt även friidrott – stundtals solkats och blivit mindre njutbar att följa på grund av alltför mycket aggressivitet. Själva ordet ”aggressiv” har under tjugo år utvecklats till ett honnörsord för sportjournalister, aggressiviteten efterfrågas och hyllas i sport som sport, och snart är det väl dags att byta ut ordet: innan vi vet ordet av räcker det inte med att vi ska vara aggressiva, vi ska också ”hata” och se till att drabbningarna på idrottsarenorna ”gör ordentligt ont”.
John McEnroe introducerade för cirka tjugofem år sedan raseriet, det vill säga överproduktion av adrenalin, som självgenererande dopningspreparat i tennisen. Han arbetade upp sig till bärsärkafasoner för att få fart på sitt spel. På fotbollsplanen måste Zlatan Ibrahimovic vara så het att han tappar självkontrollen och börjar skalla sina motståndare för att bli riktigt bra.
I ett sådant toppidrottsklimat är det givetvis en lisa att se en Carolina Klüft som minsann inte lider brist på självförtroende, sisu och fokuseringsförmåga men som inte tävlar för livet när hon tävlar. Hon tävlar endast för att vinna en tävling.
Jag funderar förstås över vad som har gjort Carolina Klüft så mentalt helgjuten som topp-idrottskvinna. Är hon född sådan eller har hon blivit sådan på grund av gynnsamma uppväxtförhållanden i en väl sammanhållen familj?
Man måste veta oerhört mycket mer om ”Carro” som person och fenomen än vad jag gör för att kunna svara på den frågan. Men jag vågar gissa, att Carolina Klüft är en människa som bottnar stadigt i sig själv. En männi-ska som har lärt sig att tro på vad hon själv kan i växelverkan med en familj som har bekräftat henne i både medgång och motgång oberoende av vad hon har kunnat.
Jag har en stark känsla av att Carolina Klüft har fått växa och utveckla sina ovanliga fysiska talanger och sitt målmedvetande under stark uppmuntran men utan att behöva känna att det är sitt människovärde hon inlöser med hjälp av sina prestationer.
I kombination med positiva karaktärsegenskaper – ett lätt och ljust sinnelag måhända – har detta gjort henne till en människa som alltid kan ge sitt bästa precis i det ögonblick det bäst behövs.