Juridiken kan vara obehagligt godtycklig
Skillnaden på åtta års fängelse och att gå fri kan vara obehagligt hårfin.
Om en expert som inte visste vad hon pratade om, nämndemän och vikten av skickliga advokater handlar denna berättelse.
Grov mordbrand är inte småpotatis. Livstids fängelse ingår i straffskalan.
För anstiftan till detta brott dömdes en krögare i Örebro till sex års fängelse, sedan dennes pizzeria brann tidigare i år.
Ytterligare två män dömdes till samma straff för grov mordbrand, en friades och för en femte sköts rättegången upp.
Åklagaren var missnöjd med domen och vände sig till Göta hovrätt med ett krav på åtta års fängelse för de inblandade.
Att det rörde sig om grov mordbrand ansåg såväl hon som tingsrätten att det inte rådde någon tvekan om. En brandingenjör hade nämligen intygat att det fanns en betydande risk för att elden skulle sprida sig till lägenheterna ovanför krogen, vilket hade lett till livsfara för de boende.
Men även krögaren överklagade. Han bytte advokat och krävde att bli friad.
Det första advokat Mikael Fredblad gjorde var att kontakta en annan sakkunnig och be om ett nytt utlåtande. Denne, utbildad brandingenjör och civilingenjör, kom fram till att risken att elden skulle ta sig var försumbar.
Att lyssna på ljudupptagningen från hovrätten med advokatens utfrågning av åklagarens expert är en närmast plågsam upplevelse. Hennes tvärsäkra påståenden faller ett efter ett ihop. "Jag vet inte". "Kan inte yttra mig om det". "Jag tror".
Det visar sig att brandingenjören inte kan styrka sina slutsatser på något sätt. Hon har för övrigt aldrig tidigare analyserat en brand av just detta slag.
Ett något bräckligt underlag för att döma en person för ett av lagens allvarligaste brott, kan tyckas.
Hovrätten slängde den grova mordbranden i papperskorgen, ryckte på axlarna åt åklagarens krav på skärpt straff och mildrade domarna för samtliga.
Krögaren åkte på två år och sex månaders fängelse för anstiftan av grov skadegörelse och försök till grovt bedrägeri (försök gjordes att få ut försäkringspengar).
Men han fälldes med minsta möjliga marginal. Två av de tre juristdomarna ville fria honom, men kördes över av rättens ordförande och de två nämndemännen. En av amatördomarna ansåg för övrigt att skadegörelse var för mjäkigt, mordbrand skulle det vara.
Det är en svag dom. Åtalet mot krögaren bygger i allt väsentligt på att en av de medåtalade påstod att denne gett honom i uppdrag att tutta eld, men han har inte redogjort för några detaljer om hur denna överenskommelse såg ut.
Det säger sig själv att en domstol ska handskas försiktigt med åtalade som försöker skjuta över en stor del av skulden på någon annan. Vem vet, de kan ju tänkas själva vilja komma så lindrigt undan som möjligt.
Det var detta uppenbara problem som de två juristdomarna påpekade. Men nämndemännen tycks ha valt att lyssna på rättens ordförande.
Det här fallet väcker dock inte bara frågor om amatördomarnas roll i rättegångar. Hur stor betydelse ska olika experters påståenden om dittan och dattan egentligen tillmätas?
Och hur kommer det sig att ingen av de fem advokaterna i tingsrätten kom på den självklara tanken att anlita en egen sakkunnig?
Jag råder åklagarkammaren i Örebro att fundera på om den i framtiden ska anlita en expert som på uselt underlag utfärdar intyg som kan förstöra livet för en människa.
Att marginalerna ibland är så små som i detta fall inger inte ro.