Skitmusik är bästa sättet att fjättra folket vid tv:n
Äntligen är schlagerhelvetet slut för den här gången och nej, jag har inte tittat på skräpet, men det har ändå trängt sig in i mitt liv och gjort det banalare, ointressantare och trivialare.
Hur gick det till när de mäktigaste tv-bolagen bestämde sig för att lägga ut bombmattor med skitmusik över Sverige och Europa? Någon smarting kom på att det var bästa sättet att fjättra allmänheten framför apparaterna i en tid när medierna famlar och och desperat försöker fånga tittare, lyssnare och läsare.
17 timmar sammanlagt vräkte SVT dyngan över publiken.
Stäng av, säger någon. Läs en bok i stället.
Det är självklart valet för den kvalitetsmedvetne men man kommer ändå inte undan. Samhällskroppen har impregnerats med löjliga refränger och groteskt storvulna gester (den ryske sångarens örnvingar!).
Men schlagern har ju varit så politisk i år säger någon annan? Och programledarna var så trevliga. Visst, säger jag, men det grundläggande kvalitetsproblemet är fortfarande kvar.
Allt går att sälja med mördande reklam. Kom och köp konserverad gröt! Kom och lyssna på skräpmusik!
Woody Allen har sagt att hans IQ sjunker varje gång han besöker Kalifornien. På ett liknande sätt tvingas samhällets kollektiva kulturella och intellektuella nivå neråt, neråt och åter neråt av schlagerterrorn.
En filmproducent jag en gång mötte talade om den breda massans enkla smak. Men smaken är formad av den standard samhället sätter. Jag har därför ett förslag. SVT bör nästa år arrangera en tävling i modern jazz. Timme efter timme, vecka efter vecka, månad efter månad bör framstående jazzartister beredas utrymme att framföra sin musik.
På det området har Sverige mycket att vara stolt över. Lyssna på den fantastiske Goran Kajfes, demonsaxofonisten Mats Gustafsson och Per Texas Johansson som nyss släppte det tokhyllade albumet ”De långa trapporna i Flemingsberg”.
Naturligtvis kommer de att möta tufft utländskt motstånd. Låt mig bara nämna den polske trumpetaren Tomasz Stanko som inte blir att leka med.
Jag förutsätter att myndigheterna stänger av halva Stockholm och upplåter Kungsträdgården till en veckolång fest med improviserad musik.
Så roligt det kommer att bli! Kontorister på väg till arbetet nynnar ett atonalt trumpetsolo, barnen på dagis lär sig att härma John Coltranes 27 minuter långa saxofonsolo i ”One down, one up” och när skolungdomar tillfrågas om framtidsdrömmar svarar de att de vill spela trombon och bära solglasögon även när de sover om natten.