Plötsligt står vi yrvakna inför Ryssland igen
Jag hade inga mardrömmar om ubåtar och atombomber.
Det är alltid vanskligt att tala om generationer - särskilt förlorade sådana - men i svallvågorna av ubåtsjakten i Stockholms skärgård kan man utläsa en klar skiljelinje.
På ena sidan alla som upplevde Kalla kriget, atombombshotet, grundstötta ryska ubåtar.
På andra sidan vi som började skolan efter Berlinmurens fall, som bara läst om spänningarna mellan öst och väst, som knappt ens minns Vladimir Krutov.
Ubåtsjakten hypnotiserar oss nu, nästan som i gränslandet mellan dröm och verklighet, skämt och allvar.
När brorsan och jag i går skulle se engelsk ligafotboll gled blickarna ständigt mot liverapporteringen från Stockholms skärgård. Vi frågade varandra med osäkra leenden:
”Ska man … ta det på allvar?”
Samma ambivalens i de sociala medierna, där ubåtsskämten nu blivit något av en egen genre.
Åttio- och nittiotalister vet allt om rädslan för att inte få ett jobb, inte ha en egen bostad. Men det är samtidigt en generation som aldrig behövt vara rädd för omvärlden. Värnplikten var inte för oss. Den som är född efter 1991 behövde inte ens mönstra; slapp skylla på nötallergi och sängvätande.
Våra strider har i stället handlat om värdefrågor. Rasism. Feminism. Integritet. Men att försvara gränserna från militära angrepp, har vi ens övervägt det?
Under de senaste tjugofem åren har Kalla kriget nästan blivit ett skämt. Ubåtarna, var inte det minkar? Rysskräcken, var inte det en specialhobby för paranoida Palmehatare?
Den komiska potentialen hos de ryska grodmännens ska vi inte ens gå in på.
Men den som vet det minsta om ryssarnas insatser i Sverige vet också att det var allvar.
Sovjet förberedde en invasion. Den var kanske inte nära förestående. Men den förbereddes. När Sovjet rasat samman, när jag börjat lågstadiet, spreds bevisen. Bland samlare har de sovjetiska underrättelsekartorna länge varit klenoder. De innehåller hemliga uppgifter om svenska städer: Hamndjup, militära skyddsrum. Strategiska mål som tryckerier och tv-master är markerade.
”Polska tavelförsäljare” gjorde hembesök hos svenska militärer. Kartlade alla som skulle elimineras först vid ett anfall.
I efterhand är det så gott som bevisat att den ryska ubåt som gick på grund i Karlskronas skärgård - även den något av ett skämt i efterhand - faktiskt hade kärnvapen ombord. Om Sverige anföll var den ryska ordern att spränga hela skiten i luften.
Och nu, trettiofem år senare, står vi yrvakna. Spridda röster höjs för att den allmänna värnplikten ska återinföras.
Ett annat alternativ är att vi snor danske populisten Mogens Glistrups förslag från åttiotalet: Ersätter militärerna och flygplanen med en telefonsvarare som säger ”vi ger oss”.
På ryska, förslagsvis.
För övrigt ...
… är det få saker som gör mig så lycklig som att se svenske 22-åringen John Guidetti spela fotboll igen. Sällan man ser en ung fotbollsspelare som gör sina medspelare så bra, som är så noggrann i spelets alla moment, som tycks ta rätt beslut i nästan varje läge. Och jag kan inte minnas när jag senast såg en fotbollsspelare som så uppenbart och innerligt älskar sin idrott.
För övrigt 2 ...
… applåderar jag förstås att nye kulturministern Alice Bah Kuhnke återinför gratis entré till statliga museer. Det måste vara en vänsterregerings huvudmål: Att sänka trösklarna till kulturen, göra den mindre klassbunden. Nästa steg: Stoppa biblioteksdöden!