Ilskan över Trayvons död puttrar under ytan
Senare kommer folk kanske säga att det började med Beyoncé.
Fast egentligen startade det med Emmett Till.
Men ska man vara petig så drog nog Gunnar Myrdal i gång det hela.
Frågan är, tänker jag när jag sitter med min havregrynsgröt på ett motell i Texas och tittar på arga människor på teven, var det slutar – den här gången.
Vi tar det kronologiskt. Året är 1944 och den svenske ekonomen Gunnar Myrdal publicerar “An American Dilemma: The Negro Problem and Modern Democracy” i USA. Hans tes är att de amerikanska löftena om frihet, jämlikhet och rättvisa för alla inte går ihop med hur svarta diskrimineras, speciellt i sydstaterna. Det blir, som vi säger i kvällstidningsvärlden, en rejäl snackis.
Svarta och vita? Samma rättigheter? Say what?
Snabbspola fram elva år, till 1955.
En 14-årig svart pojke, Emmett Till, är i en affär och påstås vissla på en vit kvinna. Hennes man och en kamrat blir så upprörda att de tar sig in i pojkens hem och misshandlar honom svårt innan de slutligen skjuter honom i huvudet.
Familjen insisterar på öppen kista, för att visa våldet. Roy Bryant och JW Milam frias i domstol. Ramaskri. 10 000 människor samlas och protesterar.
Det går ett tag. Under ytan fortsätter ilskan att puttra. I den amerikanska södern lyssnar en kvinna på en relativt okänd pastor som pratar om pojken. Kort därefter sätter hon sig på en buss i Alabama. Hon är trött. När den vite mannen kommer vägrar hon att flytta på sig. Kvinnan hette Rosa Parks. Pastorn hette Martin Luther King.
Men när hon återberättar den dagen kommer hon att säga att namnet i hennes huvud inte var den berömde pastorns. Det var Emmett Tills.
Sen hände det grejer. En medborgarrättsrörelse. En svart president.
Men 60 år senare är återigen en svart pojke, Trayvon Martin, 17, på fel plats – ett inhägnat, förmöget, bostadsområde – vid fel tidpunkt. Och återigen blir lösningen ett skott som avslutar ett liv. Återigen frias en man, George Zimmerman.
Återigen ramaskri.
Återigen tusentals som demonstrerar. En av dem: Beyoncé.
”Vi har makten att förändra världen. Vi måste slåss för Trayvon Martin på samma sätt som generationen före oss slogs för Emmett Till”, säger hon. Och det börjar puttra under ytan.
Det tog tre månader innan Rosa Parks satte sig på bussen. Världen blev sig aldrig mera lik.
Oktober, y’all. Det kan hända grejer.