”Om någon är äcklig är det tyvärr du. Puss”
”Fjortisens 12-åriga vän startade en blogg i går. Lagt upp en bild och skrivit typ hej. Har 200 (!!!) hatinlägg där i dag om hur ful hon är.”
Twitterinlägget från en upprörd mamma kommer i en myriad av andra, om Egypten, politiska utspel, feministiska stridsrop och Instagram-länkade bilder. Men det där inlägget får mig att stanna upp. Det fyller magen med is. Att kliva in i den där tolvåringens rum för en stund. När hon slår på datorn, loggar in på sin nystartade blogg – och möts av en kompakt mur av hat. Anonyma främlingar som kallar henne ”ful” och ”äcklig”.
Jag har också varit tolv år. En rätt osäker tjej med sprejad lugg och stora drömmar om att skriva. Hur hade jag mått efter att ha blivit så verbalt misshandlad på nätet? Förmodligen hade jag inte sagt något till någon. Skammen hade varit för stor. Bara legat på sängen i timmar, med blödande hjärta. Men den här tjejen öppnade munnen. Vi kommer till det.
”Sverige är ett land i akut behov av terapi” sa Kristian Gidlund i sitt sommarprat. Hans blogg om kampen mot cancern som drabbat honom har i dag fått över åtta miljoner besök.
Hans berättelse har fått människor att skriva till honom om sin egen ångest, sin sorg över förlorade älskade, över saker de borde ha gjort eller sagt - medan det fanns tid. Men inte ens en blogg om kampen för det högt älskade livet undslipper näthat. I långa perioder läser inte Kristian Gidlund sina läsarkommentarer. För bland de hundratals kärleksfulla, finns nålstick av hat.
Jag försöker, men det är så mycket svårare att kliva in i de anonyma näthatarnas huvuden. Den bild som kommer upp är av en enormt ensam människa. Som sticker utåt, när det gör ont inåt. Som bär på en trasig självkänsla, och därför försöker punktera andras. Och som, på något plan, har gått över en tröskel och förlorat sin empati.
Man kan vara tyst om att utsättas för näthat. Eller så kan man göra som den här tolvåringen gjorde. Inse att man absolut inte har något att skämmas för. Berätta för sin familj om vad som hänt. Och skriva ett svar, till personen som kallat henne ”äcklig”. Så här skrev hon:
”Jag kommer alltid att se ut såhär och vara som jag är. Det är inget som du kan ändra på. Man får helt enkelt lära sig att acceptera att alla inte är likadana. Det är olikheterna som gör oss alla speciella. Och att du sen skriver så till mig kommer inte jag ta åt mig av. För jag vet att jag inte är äcklig. Jag är nog stark att stå emot sånt här skit. Det finns så många av mina vänner som inte alls tycker som dig. Så för guds skull, sluta skriva hat anonymt. Det gör varken så att du, jag eller någon annan kommer att må bättre. Om någon är äcklig så är det tyvärr du. Puss”
Bara tolv. Och redan klokare än de flesta.
Mod
Vi har lagt årets Almedalenvecka bakom oss. I röran av tal och utspel är det en minnesbild som lyser klart. Mona Sahlin, med ryggen mot nazismen, i tyst protest mot Svenskarnas Parti.
Miss
Just nu kunde väldigt många fler elever ha räddat en gymnasiebehörighet i sommarskola. Bytt sommarledighet mot en ljusare framtid. Men sedan statsbidraget försvann har landets sommarskolor halverats. Dumt.