När jag dricker kaffe blöder geniet till döds
Söndagsmorgnarna är de bästa. Upp ur sängen tyst och tidigt, sätta på kaffe, bre en macka och fiska upp tidningen från hallgolvet. Och samtidigt kolla skorna. Dom står där. Bra.
Klockan är bara strax efter sju på söndagsmorgonen. Ungefär när jag tar en första klunk av det ljuvliga kaffet konstaterar läkarna på Sahlgrenska sjukhuset att en ung man just har slutat leva. Han dog klockan 07.05.
Bankomatmordet, kallas det i tidningarna. Ty just denna gång var det där det hände. En tjugofyraåring och hans kompisar, antagligen på väg in till stan, skulle bara ta ut lite cash först. Plötsligt: en överraskande attack, ett gäng, killar med kniv. Sparkar, slag, misshandel.
Tjugofyraåringen lyckades fly men det räcker inte. Ombord på spårvagnen blöder det. Han är knivhuggen. Ambulansen kommer fort, läkarna jobbar intensivt. Men det räcker inte. Han dör 07.05 på söndagsmorgonen.
Ibland, när jag är osäker på skorna, öppnar jag sovrumsdörren och kikar in. Hon ligger där. Ibland luktar det av öl men det är okej för hon ligger ju där och inte på en bår.
Vad hade det blivit av honom? Kanske ett geni, en världsförbättrare, en cancerforskare, en viktig människa som för mänskligheten framåt i kraft av sin intelligens och förmåga. Eller kanske bara en vanlig hygglig samhällsmedborgare. Bland det finaste man kan bli.
Nu är han lika oåterkalleligt borta som Nancy i Hjällbo och alla de andra unga människor som varje år stryker med som statistiska krigsoffer i en … ja, i vadå?
I en kultur där alltmer tycks handla om att vinna, härska, äga, dominera, förödmjuka, hävda, förnedra. Från tv-underhållning till arbetsplatser. Från småskolan till styrelserummen. Från löpbandet till motorvägen. Striden står överallt. Från vaggan till graven.
En kultur där människokärlek förpackats till ett koncept som kallas Alla hjärtans dag. Där världsproblem och samvete hanteras genom sms-gåvor till insamlingsgalor, och där varma känslor rationaliserats till smileys.
Och där det finaste man kan bli inte är en vanlig hygglig samhällsmedborgare. Måste blir mer, något större, bättre – eller värre, för den delen.
Han blev 24 år. Man hoppas att någon fick tag i föräldrarna så att dom hann till sjukhuset och kunde sitta vid hans säng. Att dom åtminstone slapp vakna på morgonen och undra varför skorna fattades.