Diktaturerna göds – av svenska företag
Egypten brinner. Tunisien brinner.
Jemen brinner. Snart kanske också
Algeriet – om inte förtryckarna lyckas krossa protesterna och förkväva den spirande frihetskampen.
Lyckas revoltörerna, så är det deras förtjänst, deras verk, ingen annans.
Omvärldens regeringar har inte stöttat demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo. Tvärtom har USA:s president Barack Obama sagt att Hosni Mubarak måste sitta kvar, trots att det är just honom demonstranterna velat få bort från makten eftersom han är själva sinnebilden för förtrycket.
Låt oss se på saken ur ett svenskt perspektiv. Vad har vi svenskar gjort för att påverka diktaturregimerna i demokratisk riktning i länder som Iran, Thailand, Saudiarabien, Jemen, Egypten, Tunisien, Libyen och stater i Centralamerika?
Nothing. I stället har vi genom vår likgiltighet inför demokrati och mänskliga rättigheter gött regimerna och backat upp dem genom att besöka dem eller göra affärer med dem. Hundratusentals svenskar åker varje år till Thailand, ett land där militären har skjutit mot sitt eget folk, till Egypten och Tunisien, som styrts av envåldshärskare, till Indonesien och Malaysia, där brott regelbundet begås mot mänskliga rättigheter och där pressens huvuduppgift är att agera språkrör för regimerna.
Till Indonesien åker svenskar för att bada, sola och dricka billig sprit i turistparadis som Bali och Java samtidigt som rättssystemet i detta land är ett av världens mest korrupta. Honduras i Centralamerika, ett nyupptäckt svenskt turistmål, är ett laglöst land där 3?500 människor mördas varje år. Dominikanska Republiken är ett land som regelbundet bryter mot mänskliga rättigheter, där människohandeln är utbredd och där kvinnor och funktionshindrade ständigt diskrimineras.
Till dessa länder åker vi svenskar, inte för att befria folket utan för att lättjefullt njuta av vad länderna kan bjuda på i form av vita stränder, het sol och billiga drinkar på lyxhotellen.
Men det är inte bara de svenska turisterna som oreflekterat understödjer korrupta regimer. Diktaturstaternas verkliga stöttepelare är de svenska exportföretagen. I det totalitärt styrda Iran har svenska företag som Ericsson, Tetra Pak, Atlas Copco, Alfa Laval, Oriflame och Swedroad verkat i många år.
På senare år har Iran varit den näst största svenska exportmarknaden i Mellanöstern efter Saudiarabien. Hur många lastbilar har förresten Volvo och Scania inte sålt till Iran och Irak under årens lopp för att där användas att transportera vapen på?
Egypten har blivit en allt viktigare svensk exportmarknad. Under 2010 exporterade svenska företag varor till Egypten till ett värde av 6 miljarder kronor. Svenska företag exporterar även till andra länder i Mellanöstern, där förtryck och brott mot mänskliga rättigheter förekommer, till exempel Tunisien, Algeriet och Syrien.
Svenska turister och exportföretag har länge levt gott på de totalitära regimerna. Turisterna därför att diktaturstater av någon anledning är synonymt med härliga badstränder och varm sol. Här omhuldas turisterna och betjänas av människor, som själva lever på svältlöner. Exportföretagen därför att diktaturstater ofta är rika, inte minst om de producerar olja, och gärna vill ha hjälp med investeringar från utlandet som de sedan betalar bra för.
De mest hycklande svenskarna brukar säga att handel med diktaturländer är bra för demokratin i dessa länder. Då ställer jag mig frågan: på vilket sätt har regimerna i Iran och Saudiarabien blivit mer demokratiska av att svenska företag investerat där?
I en intervju i Dagens Nyheter 2009 sa handelsminister Ewa Björling att Sverige borde göra fler affärer med diktaturländer. Hon hade nyss kommit hem från en resa med en svensk affärsdelegation till Libyen och Tunisien. Enligt Björling leder ökad handel med diktaturer till en demokratisk utveckling i dessa länder. Det är inte sant. Det är exportinkomsterna hon är ute efter. Allt annat är hyckleri. Och svenska exportföretag: påstå inte att det är er förtjänst att folk nu vågar protestera i Egypten, Tunisien och Jemen!