Bob Dylans avtryck syns från rymden
Min mor blir 80 i augusti och innan dess är det kusin Mats tur att fylla 50. Två stora händelser, både för födelsedagsbarnen och alla oss som står dem nära. Jag ser fram emot detta.
Men först är det dags för Bob Dylan. Vår tids störste musikaliske uttolkare av det globala och det personliga fyller 70 år just i dag, och jag tvekar inte att utnyttja detta exklusiva utrymme för en tacksägelse.
Det är nämligen så jag känner det. Dylan har skrivit låtar och gett ut skivor under femtio av mina femtiofem levnadsår. Han är the soundtrack of my life, en kamrat på vida färden. Även om det låter löjligt tvekar jag inte att kalla honom en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag är tacksam.
Och jag är inte ensam. Över hela världen arrangeras olika slags födelsedagskalas i veckan. Från professor Lilliestams föreläsning på Majornas bibliotek via manskören Lorelei på puben i Örebro – till kulturfestivalen i hemstaden Hibbing, Minnesota.
Det är uppenbart att Dylan betyder väldigt mycket för väldigt många. Hans avtryck är större än nästan någon annans. Jag är säker på att de syns från rymden.
Jag tror dessutom att han aldrig varit mer populär än i dag. Efter 50 år som skivartist, efter mer än 500 låtar och snart 60 album, efter att ha blivit tolkad (eller vantolkad) av alla från Elvis Presley till Kikki Danielsson och Green Day, efter att ha befunnit sig på ändlös turné sedan sommaren 1988 har Dylan byggt upp ett eget universum av fans som sträcker sig från små barn till gamlingar.
Allt han gjort är inte bra. Men plumparna är bara små stänk i det enorma protokollet, och jag vill hävda att det inte är möjligt att överdriva hans inflytande på det senaste halvseklet av mänskligt liv.
Nu är han rimligen i slutet av sin livslånga gärning, men han fortsätter ändå att skriva låtar och göra förstklassig musik. Han kommer att sjunga tills rösten är borta, spela tills fingrarna försvinner, skriva texter tills hjärnan tar slut. Han kommer att vara en stor artist ända tills han sänks ner i jorden.
Jag vill att just den dagen dröjer länge än. Hur – och ens om – han själv firar sin 70-årsdag har jag ingen aning om, men jag hoppas att den blir bra även för honom.
Och till er som envisas med ert löjliga snack om att Dylan inte kan sjunga, till er vill jag bara säga: det är ni som inte kan lyssna.