Ni vet hur det är med grabbar och deras bilar
På l'Autoroute 6 genom Bourgogne gled jag fram i min nya bil. Ny och ny. I själva verket en begagnad Peugeot 407 från 2001 med 8 800 mil på mätaren.
Jag hade för 45 000 spänn varit och köpt den av en trovärdig karl i Normandie. Jag satt nu vid ratten och försökte att hantera en massa onödig elektronisk skit. Jag skulle, tänkte jag, när motorvägen låg lite mera öppen kolla om det var något krut i kärran, när jag med en fartkåt fot accelererade från 170 till 200.
Ni vet, grabbar och bilar.
I stället greps jag av ett vemod. Jag tänkte: Gamle Staffan, den här bilen är kanske den sista du köper i ditt liv.
Just det. Tecknen på att jag drabbas av hög ålder (77) hopar sig. Mina handleder har blivit smalare; min gamla Rolex slinker runt. Vi hade i veckan olivskörd i mitt hem i Provence. Jag fann, för första gången, att jag inte gillade att balansera på stegens översta pinne. Jag har fått darrningar i vänster arm. Mina händer blir stundtals odugliga av begynnande artros. Och när jag nyss speglade mig och kammade mitt blonda hår – jag brukar säga att jag är Sveriges svar på Doris Day – sa min hustru: ”Inbilla dig inte att det blont, det är vitt, gubben min.” Och hörseln ska vi inte tala om. Jag faller ihop bit för bit.
Men det var tanken att detta kanske är mitt livs sista bil som smärtade mig mest. Oftast har jag haft ett kärleksfullt förhållande till de cirka 40 bilar som jag ägt i livet.
Den första var en babyblå A-Ford årsmodell ’28, tvåsitsig med svärmorslucka. Det var 1955 och jag var 19 år och skrället kostade 350 kronor. Senare har det visat sig att detta är den enda gång jag har gjort en bra bilaffär. Ty nio år senare, när jag skulle ge mig av till utlandet för gott, hade A-Forden avregistrerad stått uppallad. En så kallad entusiast hade fått ögonen på den. Entusiasten såg den inte som en skrothög utan som en v e t e r a n b i l. Han gav mig en tusenlapp. Jag räknande ut att jag gjort en avans om 286 procent.
Bara två bilar har sedan gjort mig ledsen. Den ena var en Volvo 242 som gavs till mig som tjänstebil under några år då jag befann mig i chefskarriären. Det var en lättnad att lämna tillbaka den fula, törstiga, gubbiga lådan.
Den andra var ett missköp i Hongkong, en begagnad Mazda som betingade ett överpris, därför att säljaren kommit över en registreringsskylt med ett ”lucky number”. För en kines är lyckotalet en åtta – och Mazdan såldes med t v å åttor på nummerskylten. Vi döpte den till Lyckobilen. Lucky? Nix. Det var en nitlott med en ofta kokande kylare.
Den första bil jag köpte i Amerika var 1970 en gyllene metallic Ford Mustang med nyckfulla egenskaper. Värst av dessa var att den oannonserat bara stannade. Jag gav den namnet Sitting Bull.
”Varför Sitting Bull?”, frågade bilhandlaren ute i Queens, när jag ville byta den mot något tillförlitligare.
”Sitting”, sa jag, ”är väl självklart. Han rör ju sig inte. Och jag tror”, fortsatte jag och pekade, ”att en indian gömt sig i växellådan. Låt oss köra ett varv – titta, han sänder röksignaler.” (Det förbättrade inte inbytespriset).
Den äventyrligaste bilen av alla var en Volkswagen Beetle, en begagnad och sannolikt svårt krockad gul cabriolet, som jag köpte i New York för att en sommar kunna skjutsa barnen några mil fram och tillbaka till Jones Beach på Long Island.
Jag ville bli av med den och parkerade den på flygplatsen i Mexico City och flög till Sverige. En månad senare var jag uppspårad av mexarnas myndigheter. Ett brunt kuvert anlände och jag fick en officiell maning, att infinna mig i tullen och kvittera ut en bil från Vera Cruz, vilken sänts över Atlanten med anvisningen: ”Mottagaren betalar.”
Ett år gick. Jag skulle flytta igen, nu till Beirut. ”Jag packar bilen full med det jag behöver i Mellanöstern och kör söderöver och ser hur långt jag kommer. När han lägger av eller när snuten tar honom fortsätter jag med flyg.”
Detta var i en tid av oljechock och stormaktskonfrontation, med järnridå, misstänksamhet och skyhöga gränser. Skulle den gamle New York-registrerade, obesiktigade rackaren tillåtas köra av färjan i Travemünde? Skulle i Nickelsdorf på gränsen mellan Österrike och Ungern – mellan Väst och Öst - järnridån lyftas för att släppa genom honom? Och skulle porten till Mellanöstern i Saraya öppnas på glänt trots att Syrien formellt befann sig i krig med Amerika?
Ja. Folkan med sin bedagade charm tog sig genom alla hinder. Han kom sedan – i sitt legalt diskutabla skick – att hänga kvar i Beirut i många år och vara en trogen kamrat på reportagefärder till palestinska gerillabaser, jordanska turistklenoder och Bekaadalens cannabisodlingar.
När jag flyttade vidare var det fullt krig i Libanon. Jag var tvungen att lämna bilen. Men någon månad senare fick jag av kolleger i Beirut rapporten: ”Druserna har konfiskerat din bil. De kör nercabbat och har monterat en kulspruta i baksätet.”
Nu – i hög fart på A6:an – tänkte jag: Det kan, med lite tur (och tolv livsuppehållande tabletter per dag) bli ännu en bil i livet.
Medellivslängden har ju i västvärlden de senaste 50 åren stigit med tolv år. OECD säger att de kommande 50 åren stiger den med ytterligare sju.
Vid en lunch nyligen hörde jag den svenske nobelpristagaren Bengt Samuelsson säga att i framtiden blir många av oss 150 år.
I så fall: dags att spana in ytterligare en begagnad bil i skick som ny.
Jag läser just nu …
… en resehandbok, ”Marseille – från kriminell till kulturell”. Den lärde men lättsamme Johan Tell visar att resejournalistik inte måste vara vulgär, tillgjord och töntig. Elegant – och elegant förpackat av ett nytt offensivt litet bokförlag – berättar han om Frankrikes näst Paris mest spännande stad: multi-multi-kulturell, gangsterromantisk, fotbollstokig och om någon vecka Europas kulturhuvudstad.
Julborden …
… dignar och jag håller för ögon och näsa; julbord är i frosseri, slabbighet och ohygien det värsta jag vet. Ändå, vilken expansion. På nöjessidorna annonseras Koreanskt julbord, Vilt julbord, Klassiskt julbord, Italiensk julavsmakningsmeny, Julbord ombord på båt, Ikeas julbord, Julbord med utsikt, Julbordskryssning, Hemlagat julbord, Julbord med boule, Maritimt julbord, Gastronomiskt julbord, Julbuffé på japanskt vis, Spritmuseums julbord, Julbordsnatt på herrgård samt Libanesiskt julbord. Jag tänker: dags för en varm korv.
Dag ut och dag in …
… körde Dagens Nyheters kultursida en kuriös notering om likheten mellan manslemman och ett finger. Min lärde läsare på Reimersholme påpekar att meningen sannolikt inte var ett original: ”1840 skrev den franske författaren Stendhal texten ’Privilegier’.” Han kommer därvid in på ämnet hur ofta det bör knullas och med vad: ”Lemmen lik pekfingret i fråga om hårdhet och rörlighet närhelst så önskas. Till formen två tum längre, samma tjocklek. Njutning genom nämnda lem dock endast två gånger i veckan.”