Fildelning är en digital egotripp
Ni vet den där irriterande klasskamraten som utan förvarning ställde sig i vägen och viftade med armarna mitt framför ansiktet på en, retligt grimaserande med repliken: ”Luften är fri! Luften är fri!”
Ni vet den typen. I dag är han fildelare.
För luften är fri och någon uppfann en teknik som gör att all musik och alla filmer och allt annat kul bara är att tanka hem. Så när någon trångsint stofil antyder
någon form av ifrågasättande är det ju så jävla skönt att kunna skrika: ”Nätet är fritt! Nätet är fritt!”
Nu har jag personligen inte tagit ställning för eller emot i frågan. Jag har annat som känns viktigare att lägga tid och engagemang på. Däremot har jag börjat
irritera mig på fildelarfolket, fildelargenerationen, fildelarkulturen. Om den representeras av de där snubbarna som står åtalade i Stockholms tingsrätt tycker jag att det finns skäl att känna ett obehag som sträcker sig bortom käbblet om upphovsrätt och torrents.
Ultraliberaler, skattesmitare och en misshandelsdömd högerextremist med råg i ryggen. Det är inte sådana som jag vill dela åsikter eller trappuppgång med.
Som musikälskare kan man ju inte annat än tilltalas av idén att komma åt all världens bästa låtar med ett knapptryck. Det är som att ha kranar med bordeaux, maltwhisky och champagne hemma i köket.
Men det finns något motbjudande i hur de hängivna fildelarna tenderar att uppträda och argumentera kring sitt självutnämnda privilegium. Som om det handlade om en mänsklig rättighet, när det snarare rör sig om en digital egotripp för den välbeställda världens ganska bortskämda ungar.
Jag håller med om att skivbolag och filmmoguler gott kan få känna på hur det svider i sittfläsket. Efter att i decennier ha brandskattat fans och konsumenter skadar det inte att de själva skakas om.
Och jag varken tror eller tycker att utvecklingen behöver stoppas och bekämpas. De feta branscherna måste anpassa sig till en ny affärslogik.
Samtidigt är jag rädd att fildelarfolkets mentalitet riskerar att bli norm även i andra sammanhang, där personlig behovstillfredsställelse och självklar förkörsrätt väger tyngre än synen på samhället och människan. Det finns något tröttsamt i den kaxiga attityd som fildelarnas överstepräster uppvisar. Det var bara den jag ville kommentera.