Kriser knackar inte – de slår in dörren

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det regnar inte.

Vi svänger upp genom allén, förbi pizzeriorna och nattklubben och det regnar visserligen inte som det brukar men Falköping är folktomt och det är väl ändå helt i sin ordning eftersom klockan har slagit sex.

Allt är som vanligt men ändå inte.

Konsum nere i centrum ekar sedan länge tomt, det är flera år sedan lågpriskedjorna slog upp sina räfflade plåtskjul ute vid motorvägen, men det är först nu krisen har knackat på dörren.

Nej, förresten. Kriser knackar inte. De slår in dörren.

Det hände i höst.

Jag har bott i Berlin och sett sminkade experter diskutera kapitalismens död på CNN. Jag har pratat med den orolige kaféägaren Kadir nere vid Görlitzer Park, han som trots kniven mot strupen vägrar sälja lokalen eftersom Burger King är de enda som visat intresse.

Detta har jag sett, detta har jag hört, men det är inte som att komma hem, inte som att åka bil med sin barndomsvän Marcos en kväll och faktiskt känna skillnaden.

Marcos har kvar sitt jobb på Parker. Men alla har inte klarat sig lika bra. Kompisar och klasskamrater. Om dem talar vi nu.

Om alla dem som aldrig gick med i a-kassan, för det såg ju så bra ut.

När de stora företagen varslat har det blivit tidningsrubriker, men det stora mörkertalet, vikarierna och de timanställda, har försvunnit från sina arbeten under tystnad.

Det är till stor del min generation som har drabbats, unga människor födda i mitten av åttiotalet.

Kristidens logik: sist in, först ut.

Åttiotalisterna, denna bespottade, bortskämda generation, vi som hade världen för våra fötter, det var våra föräldrar som i sina studenttal utbrast:

Du kan göra vad du vill!

Nu har ungdomsarbetslösheten i Falköping ökat med tjugo procent på bara några månader.

Blunda och peka på kartan och du hittar samma problem.

Samma hopplöshet.

I Rom ockuperar de arbetslösa ungdomarna universitet. I Paris demonstrerar tusentals ungdomar på gatorna. I Spanien är ungdomsarbetslösheten över 28 procent.

Men i Falköping ockuperas ingenting. Här stänger man in sig i enrummare med skammen. Och väntar.

Under tiden, det som återstår:

Fotbollsträningar och tevespel och rädslan för att tvingas flytta hem till morsan igen.

Sex dagars väntan och sedan lördag igen; åtta groggar hemma och en ute på krogen.

Och, förstås, den spruckna tanken om att allt är möjligt.