Sjödin är åtalad för sin politik
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den kloka Barbro Hedvall på Dagens Nyheters ledarredaktion har reagerat mot åklagare Per Lindqvists sätt att driva målet mot SSU:s ordförande Anna Sjödin, men i övrigt har jag inte kunnat upptäcka någon större upprördhet i medierna över att rättegången i Stockholms tingsrätt i förra veckan urartade i ren politik.
Det är inte juridiskt motiverat och inte rimligt ur förnuftssynpunkt att, som åklagaren i sin slutplädering gjorde, kräva att Anna Sjödin fälls för hatbrott därför att hon i ett handgemäng med krogvakten Balak Jamei (eventuellt) har
kallat denne för svartskalle. Lagen om hatbrott avser inte sådant - enstaka okvädingsord mitt under ett slagsmål - utan överlagt hetsande av annat slag.
Detta bör en åklagare veta. Att Per Lindqvist plötsligt inte visste det måste endera bero på att han har fattat en så våldsam personlig antipati mot Anna Sjödin att han förlorat omdömet och "överåtalat". Eller också på att han har råkat ut för något brytningsfel i sättet att betrakta detta krogbråk: han har åtalat Anna Sjödin i hennes egenskap av politiker och inte som privatperson. Han betraktar Sjödins politiska position som en försvårande omständighet och graderar upp brottsligheten i hennes (eventuellt) förflugna ord.
Vare sig det är på det ena eller det andra sättet tycker jag att åklagaren har uppträtt osakligt. Om sådant är tjänstefel eller inte kan jag som lekman inte bedöma.
För övrigt tycker jag att det är anmärkningsvärt att åklagaren drev detta berusade krogbråk till åtal. Förundersökningen kastar förvisso långa skuggor över Anna Sjödin, men inte tyder materialet på något tveklöst korrekt uppträdande från restaurangpersonalens sida heller.
Visst kan man, enligt uppgifter i medierna, bedöma somliga vittnen som mer trovärdiga än andra, men att man "bortom rimligt tvivel" skulle kunna tro mer på den ena partens version än på den andras - det ter sig omöjligt i detta fall.
Vi behöver inte hymla om att de flesta (lite äldre) människor som har följt Anna Sjödin och hennes förehavanden via medierna har svårt att känna någon större personlig sympati för henne. Själv är jag inget undantag.
Jag vet inte hurudan Anna Sjödin är i verkligheten - jag har aldrig mött henne - men i medierna gör hon ett självmedvetet för att inte säga aningen drygt intryck, något som inte är så klädsamt när man har hamnat i rampljuset på grund av uppenbart olämpligt uppträdande.
Att Sjödin är tjej gör inte saken bättre. Det är orättvist men tyvärr en realitet: stöddiga killar upplevs inte som fullt så stötande som stöddiga tjejer.
Att Anna Sjödin avfyrade en kanonad av oförskämdheter mot den restaurangpersonal som vägrade henne servering, samt mot den vakt och de vakter som försökte avhysa henne, är mot bakgrund av ovanstående inte ett dugg svårt att föreställa sig. Personligen tror jag dock att hon är politiskt programmerad så att hon inte ens i fyllan och villan skriker svartskalle åt folk.
Det är alltså inte tu tal om att Anna Sjödin betedde sig illa och att SSU-gänget runt omkring henne visade prov på ganska trista attityder när de kom dragande med justitieministern och annat larv, som kan tänka skulle ge dem något slags immunitet när de tjafsade på krogen.
Visst är det formellt ett brott att börja slåss med vakter som vill avlägsna en från en restaurang. Även om man anser att de misstar sig ska man lugnt gå därifrån. Men när man som åklagare inte riktigt vet hur händelseförloppet såg ut och när det sannolika är att alla parter överreagerade - då kan man välja att lägga ned förundersökningen.
Men i Sverige, våren 2006 stod rättsväsendets integritet inte pall för de politiska lidelsernas känslosvall och åtal väcktes.
Formellt brott eller inte: under inga omständigheter kan jag tycka att Anna Sjödin har gjort sig skyldig till något så förskräckligt att det måste kosta henne hennes politiska framtid.