”Jag sitter i kalsonger när jag tar emot dödsbudet”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Läs Ronnie Sandahls stockholmskrönika

Jag sitter i bara kalsonger när jag tar emot dödsbudet.

Telefonen har redan ringt ett par gånger samma morgon, men jag har dragit kudden över huvudet och somnat om. Nu vägrar signalen att ge sig, den har bestämt sig, jag makar mig ut i köket, svarar.

Morsan säger direkt:

– Krister Brandt har dött, det står i tidningen.

Det var så han hette.

I sina böcker kallade han sig däremot aldrig annat än Astrid Gogglesworth.

Det är en udda författarpseudonym, men det var också en mycket udda person.

Jag lärde känna Krister när jag var sjutton. Han hade skrivit ett stycke om mig i sin bok ”Varats eländiga mjukhet”. Han var Falköpings författare. Jag var lokaltidningens unga löfte.

När jag sedan flyttade till Stockholm fortsatte vi att höras lite då och då. Även om det blev allt mer sällan med åren. Senast jag var hemma i Falköping tänkte jag hälsa på honom. Jag ringde flera förmiddagar, men varje morgon samma svar:

– Inte i dag, det är för mycket kropp, en annan gång.

Jag hann aldrig.

Småstaden är en filt och ett fängelse.

Av samma anledning har udda och kreativa människor en förmåga att sticka.

Krister gjorde tvärtom. Han gjorde ofta det.

Han tog sig från Stockholm till Falköping och han blev kvar. Med en konstant hatkärlek till stan och allt den stod för.

Han var omvärldens korrespondent i Falköping.

Idioterna förstod det aldrig.

De gör sällan det.

Jag minns när kommunen stolt presenterade en ny utställning på biblioteket. Någon halvkänd konstnär hade målat tavlor föreställande hundar. Krister fnös åt alla fina ord. Han stal tavlorna. Och bytte ut dem mot några andra tavlor, föreställande andra byrackor.

Ingen märkte skillnaden.

Förrän han mer än ett år senare skrev om det i en bok.

Då hotade Falköpings kommun att polisanmäla honom.

Ingenting kunde vara mer naturligt.

Kanske åker jag hem till begravningen. Kanske inte. Vi får se.

En anledning vore förstås att höra en prästs försök att definiera Krister.

En kristen vänsterpartist som förespråkade jämställdhet, men häcklade damfotboll och gillade läckra kvinnoben.

Lycka till.

ARKIV: RONNIE SANDAHL

Ronnie Sandahl