Alla mina rädslor för liv och död fick kropp och färg när planet försvann

MH370.

I drömmarna var flygplanet svart och vitt.

Meningslösa drömmar, ologiska. Inte bara för att verklighetens flygplan var blått och rött när det försvann, också för att ingenting hände. Flygplanet gled fram i skyn, det var allt.

Vissa nyhetshändelser etsar sig fast i oss. Till synes oförklarligt, som skuggor av det vi verk­ligen är rädda för - parallellhistorier som intuitivt talar till oss.

När det malaysiska planet MH370 försvann väntade vi barn. Läkarna hade sagt att vår son skulle födas för tidigt. Hur tidigt visste ingen.

På morgnarna, när jag just vaknat, brukade jag bestämma mig för att det hängde samman, att maktlösheten fick kropp och färg av det där försvunna flygplanet - mina rädslor för liv och död, och frustrationen över att det stod ­utom min kontroll.

Jag var heller inte ensam. En hel värld tycktes helt plötsligt vilja ­veta allt om hur en transponder slås av. Hade planet kapats? Skjutits ned av misstag? Hade piloten begått ett av tidernas mest spektakulära självmord?

PO Enquist skrev kusligt i ­Expressen om hur han trodde att MH370 drabbats av en olycka: ”En exploderande framruta, inte många sekunder att handla, några handgrepp som slänger om kursen till närmaste räddande flygplats, autopiloten intryckt, medvetslösa piloter och passagerare.”

Under några veckors tid blev sökandet nästan som en folk­rörelse.

Försvinnandet väckte något primalt i oss: Om ett flygplan bara kan försvinna, vad mer kan då hända?

Framför datorernas satellitbilder satt amatörer och letade vrakdelar på världshaven. Rocksångerskan Courtney Love var en. Regissören Peter Jackson en annan. ­Sedan blev det tyst.

Vår son föddes.

Sökandet efter flygplanet fortsatte i det tysta. Det blev vår. Det blev sommar. Snart är det sommar igen.

Människor har slutat leta via ­satellitbilder. Tidningarna har slutat skriva. Jag har förstått att världen gått ­vidare.

Men jag tänker fortfarande dagligen på PO Enquists text, på den där sju timmar långa resan innan bränslet tar slut och spökplanet störtar ned i havet. Jag vet inte varför. Vet man någonsin varför en besatthet uppstår? Det enda jag vet är att jag dagligen googlar ”debris MH370”.

I helgen kom den internationella utredningsgruppens 584 sidor långa rapport. Den sa ­ingenting.

Men skräckbilden kvarstår: en fasansfull dubbelexponering mot våra egna liv, en påminnelse om hur utlämnade vi är. Till andra människor, till tekniken, till vår egen otillräcklighet.

Under tiden har vår nyfödde son hunnit bli en liten pojke. Han säger ”mamma” och ”pappa”, han skrattar åt pruttljud och grimaser, han äter med hela ansiktet. I april fyller han ett år.

Sökandet fortsätter.