Vi måste lära oss att tala om svåra frågor
Det har varit en sorgens vecka. En elev i barnens skola har tagit sitt liv. Tolv år ung. Det är ogripbart. Det går liksom inte att försonas med tanken på att ett barn vill dö. Eller kanske snarare på att ett barn inte vill leva. Barn är så synonyma med glädje, ljus och livskraft. Kiknande skratt. Lyckoglittrande ögon. Alla känslorna på en och samma gång. Befriande ocensurerat. Ändå ökar självmorden hos barn och unga och det görs alldeles för lite för att förebygga det.
Enligt lagen måste alla elever ha rätt till en skolpsykolog. I mina barns skola fanns det bara en skolkurator på 668 barn. Ingen skolpsykolog. En kurator. När hon gick på föräldraledighet gick det många månader när det inte fanns någon alls där för barnen att prata med.
Det här är på intet sätt en unik situation. Över hela landet råder stor brist på skolpsykologer och kuratorer och få av dem som finns på plats vet hur de ska göra för att förebygga självmord hos unga.
Kunskapsbristen är stor och i samhället råder någon slags totalt hysch-hyschläge.
Det är tabu att prata om självmord. Tabu att prata om hur det är att må dåligt. Om hur det är att känna sig så ledsen och orolig att man ser döden som en befrielse. Som en utväg.
Ändå är just de goda samtalen den viktigaste delen i självmordsförebyggande arbete. Att arbeta bort de tabuföreställningar om att det skulle vara farligt att tala om självmord. Vi måste lära oss att prata öppet om svåra frågor och inte tro att människor tar sina liv för att de får berätta om sina problem och självmordstankar. Det finns inga studier eller erfarenheter som visar att det skulle vara farligt att tala om självmord, om den som tar emot de här tankarna och känslorna gör det på ett ödmjukt och lyssnande sätt.
Mellan 20-30 procent av alla barn i Sverige lider av psykisk ohälsa. Ändå är det bara cirka 15 procent som får hjälp. De andra barnen är osynliga, lider i tysthet, är ensamma med sitt mörker, sin oro och sina demoner.
Alla skolbarn får lära sig vad de ska göra om brandlarmet går, de lär sig så småningom att livrädda, att göra konstgjord andning på en docka.
Men var får man kunskapen om vad man ska göra när man mår så dåligt att man inte vill leva längre? Om hur man ska göra när man hamnar i kris? Om vem man ska gå till när mörkret tagit hjärtat i besittning?
Himmel
Downton Abbey. Ja, jag är sen på bollen här, men så tacksam för att jag kunnat genomleva den här overkligt grå månaden med att ligga under täcket och beta av varenda säsong.
Helvete
Marcus Birro. Har alltid gillat honom. Alltid tyckt att han blivit alldeles för hårt mobbad av sina främst manliga kollegor. Men när han gör sig själv till ett mordhotat offer efter att ha anklagat världens samtliga muslimer för att vara presumtiva terrorister och sen gråter ut i en rasistdriven podd, då tröttnar till och med jag.