"Vi vill leva livet ända in i döden"
Häromkvällen frågade en ung skitsnygg kvinna hur gammal jag är? Jag svarade med mitt födelseår och lät henne räkna själv.
”Men herregud, jag trodde att du var minst tio år yngre!” utbrast hon. Jag log och hoppades att ingen annan i rummet såg hur tuppkammen reste sig på mitt ännu ganska välbevuxna huvud. Smicker smakar godare än champagne, ibland.
Om några veckor är det 50 år sedan min pappa dog och lämnade en alltför ung änka med två små pojkar. Jag skulle just börja i tvåan. Första dagen på höstterminen drog några killar med mig bakom skolan och ställde sig i en ring runt mig.
En av dem tog ett steg fram och sa: ”Fy fan va vi tycker synd om dig”.
Efter den enkla empatiyttringen gick vi tillbaka och kickade boll. Livet gick vidare, tungt och jävligt till att börja med, men efterhand allt mindre ledsamt.
Och taggen sitter kvar, så klart. Varför just han, varför just vi – varför just jag?
Nu har jag sedan länge överlevt min egen far, som bara fick bli 37. Min mamma fyller snart 83 och är pigg. Inte som en mört, men tillräckligt för att köra bil och hänga med i det mesta. Min fru är över 50, våra barn är snart vuxna alla tre och när jag ibland vaknar i gryningen kan jag se att framtiden inte är den ändlösa motorväg som den alltid varit förr.
Häromdagen hade vi några jämnåriga på besök. Vi frossade i kräftor och bälgade i oss vin. Vi hade det bra, för det är så vi har det. Och sen gick det som det så ofta gör: Vi blev sittande och jämförde drömmar och farhågor inför vårt eget åldrande. Ingen av oss har ännu några verkligt jobbiga krämpor, men alla känner vi av tidens gång.
Ingen av oss vill tänka tanken att en dag sitta ensam på ett svenskt äldreboende och vara förbrukad och ledsen på det sätt vi sett våra egna gamla försvinna ur livet.
Vi tränar för att vara friska längre, och vi sparar för att ha råd att leva som vi vill.
Vi enades om att bo i Medelhavsvärme och gå långsamt från boulangeriet till boulebanan. Vi vill leva livet ända in i döden. Ingen av oss gillar tanken på att agera som skattesmitare, men om samhället inte är solidariskt med oss kan vi lika gärna skriva oss i till exempel Frankrike och bara betala en tredjedel av den pensionsskatt vi betalar i Sverige.
Vi är den första generationen som kan göra det valet, och oavsett vilken regering vi får efter valet i september borde signalen tas på allvar. Styr upp skiten, annars drar vi!