Bakom idyllen döljer sig en bottenlös sjö

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Elisabet Höglund väljer sin egen sommarpärla

helskärm

Vad älskar jag mest? Vad står mitt hjärta närmast

– förutom Bosse?

Jo, Millsjön.

Millsjön? undrar ni. Vad är så speciellt med den? Inget alls, svarar jag. Det är en helt vanlig sjö i Bergslagen, förmodligen full av kvicksilver som alla andra sjöar.

Trots kvicksilvret blev Millsjön för några år sedan Bosses och min hemliga kärlek, där den ligger mitt ute i skogen en mil från vårt sommarhus i Älvhyttan i Bergslagen.

Dit har vi åkt och grillat, ätit ärtsoppa och pannkakor eller ­bara fikat. Sen finns det något annat med Millsjön också. Denna sjö är nämligen förevigad på en av mina oljemålningar.

Tavlan ser inte riktigt likadan ut som verkligheten. Jag råkade nämligen lägga till några granar och småbjörkar, när jag målade den. Jag tyckte, att det såg lite tomt ut i förgrunden. Sen rationaliserade jag också bort en skräpig grillplats.

Men förra sommaren hände något som gjorde att Millsjöns magiska dragningskraft raserades. En kväll, efter flera veckors värmebölja, föreslog jag Bosse, att vi borde åka till Millsjön och bada, nu när vattnet var så varmt. Bra idé, tyckte Bosse, som annars hatar att bada. För mig är det däremot först när man badar i en sjö, som man kan säga, att man erövrar den.

Vi åkte dit. Den lena sandbottnen bjöd in oss till besök. Vattnet var ljummet. Vi klev i. Det skulle vi aldrig ha gjort. En osynlig kraft grep tag i oss och sög oss ner i djupet. Sjön var bottenlös!

Den lena sandbottnen visade sig vara sank som ett kärr. Med uppbjudande av sina sista krafter lyckades Bosse ta sig upp på stranden.

Själv ville jag inte lämna sjön utan att åtminstone ha blött ner kroppen. Jag lade mig raklång under ytan och lät det ljumma vattnet skölja över mig.

Det var då jag såg dem. Sjöbottnen var inte bara lös och livsfarlig. Den vimlade av svarta blodiglar.

Jag kommer aldrig mer att bada i Millsjön. Däremot ska jag kanske skriva en deckare med titeln, Det bottenlösa svarta.

Elisabet Höglund