Låt inte det här sluta i en jakt på syndabockar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mer än hundratusen människor har omkommit i dödsvågen som svepte in över Sydostasien annandag jul. Det är ohyggliga siffror.

Av dessa offer befaras över tusen vara svenskar. Det är minst lika ohyggliga siffror. För oss i Sverige, det behöver vi inte be om ursäkt för. Än så länge har vi svårt att göra oss en föreställning om vad dessa siffror betyder i praktiken, om vi så bara tänker på alla avsked som ska tas i veckor och månader framöver.

I varje stad, i varje bygd, i varje trakt av vårt land finns just nu människor som fyllda av bävan går vissheten om en svår sorg till mötes – en vecka har snart gått sedan katastrofen inträffade och deras närstående har inte hörts av. Några, inte så få, står redan inför fullbordat faktum. Deras döda är identifierade.

Vi som av ödet eller Gud eller någon annan gåtfull makt har förskonats från att i denna tragedi mista vänner eller anhöriga kan känna ett stänk av skuld för att ha undkommit. Vi känner vanmakt och förtvivlad medkänsla med dem som nu lever i en smärta utan namn. Men vi ska inte hävda att vi förstår. Vissa upplevelser förstår man inte förrän man själv är där.

Jo, något kan de flesta av oss ändå fatta. Alla som själva har mist en älskad människa mitt i livet vet något om avgrunden som öppnar sig i tillvaron, om undantagstillståndet som breder ut sig över hela vardagen, om förlamningen och overkligheten: Aldrig mer kommer världen att bli sig lik igen, aldrig mer kommer jag att lyfta ansiktet mot solen och le.

Dessa känslor kan vi leva oss in i.

Däremot kan få av oss ha minsta aning om vad det innebär att tappa greppet om sitt barn i den forsande vågen eller att stå ensam kvar i bråten efter ett lyxhotell och hela familjen är skingrad – för gott.

Sanningen är den att inte ens de som har upplevt det ännu kan förstå det. Men den dagen kommer och då är det lätt att de förtvivlade blir från sina sinnen.

Jag tror inte man kan trösta dem som är ifrån sig. Men man kan finnas till hands som en livlina till det som måste gå vidare.

I denna väldiga tragedi som nu sätter sin prägel på hela Sverige är varje förlust individuell, varje sorg personlig. Icke desto mindre är detta också en kollektiv sorg. Rätt hanterad kan just den omständigheten att förlust och trauma delas av så många underlätta återhämtningen lite grand både i den nu akuta nöden och på längre sikt.

Organiserad professionell hjälp kommer att finnas tillgänglig för var och en på ett sätt som sällan gäller när döden drabbar oss enskilt. Framför allt tror jag dock att det faktum att hela Sverige är ett land i sorg kan göra den personliga smärtan aningen mindre outhärdlig.

När döden överraskande hemsöker vår närmaste krets känner vi oss i vanliga fall ofta provocerade av att vardagen runt omkring oss är absolut opåverkad. Hur kan allt och alla se ut alldeles som vanligt när världen ju faktiskt har gått under?

För alla dem som nu lever i denna dödsskuggas dal är även världen runt omkring präglad av sorg och vantro. Det är som om det omgivande samhället beter sig adekvat i förhållande till vad som har hänt en personligen. Det kan hjälpa litet.

Fel hanterad kan den kollektiva sorgen förvandlas till ett kollektivt trauma. Det var vad som inträffade efter m/s Estonias förlisning.

Den kollektiva förlusten organiserades till kollektiv vrede som på många håll blockerade sörjandet.

Svenskarna är ett sekulariserat folk som ogärna böjer huvudet i ödmjukhet inför Gud eller de övermäktiga krafter människor inte kan göra något åt.

Det kan vara en nackdel när svenskar i massturismens tidevarv råkar ut för undergångskrafter som är otänkbara i deras vardag.

Att reagera med vrede inför det fruktansvärda som har hänt är naturligt, för att inte säga ett överlevnadsvillkor.

Men småningom måste smärtan ersätta vreden och resignationen inför det oåterkalleliga skapa rum för den djupa sorgen.

Även om den praktiska utredningen av hur olika instanser skötte sig då katastrofen i Sydostasien inträffade, hoppas jag att vreden och indignationen som i dag riktas mot regering och myndigheter inte organiserar sig i bitterhet och oförsonlig jakt på syndabockar.

Yrsa Stenius