”Jag vill åka hem till min familj”
Wien. Efter rättegången kom flickan som kunde ha blivit en stor och farlig terrorist ut bakvägen.
Hon höll en svart kasse i handen och på den fanns en vit text: "Kliv in i en annan värld. Bokia".
Flickan som sparade på bilder på avhuggna huvuden, skjutna människor och människor som brändes levande i sin telefon, började snyfta och föll i sin mammas armar. Mamman grät också. Så stod de länge och kramade varandra, och en bit bort väntade hennes bröder, 12 och 13 år gamla, och hennes 20-åriga kusin och pappa.
Det föll ett stilla och ganska varmt duggregn.
Flickan som kunde ha blivit en terrorist släppte sin mamma. Hennes läppar darrade och ögonen var tårfyllda och hon såg yngre ut än sina 17 år.
Kunde man koppla ihop henne med bilderna i telefonen, de bilder som domaren Andreas Hautz med snabb och saklig ton hade beskrivit i stora rättssalen bara ett par timmar tidigare?
Det var svårt nu men lättare då.
Ville inte svara på frågor
Då var hon ju en ung kvinna med rosa sjal på huvudet, beige munktröja och ljusa jeans som högst enstavigt eller inte alls ville svara på rättens frågor. Född 1998 i Falun. Bosatt i Linköping.
– Vilka skulle du träffa på Westbahnhof i Wien?
– Tre andra tjejer från sociala medier, vi planerade att träffas här men...
– Fortsätt.
Tystnad.
– Varför sa du inget till dina föräldrar?
– Jag vet inte.
Åklagaren snurrade på sin penna. Advokaten Wolfgang Blaschitz hade glasögonen på nästippen. Juristerna bar högtidliga svarta mantlar och rättegångssalen var enorm, säkert tolv meter i tak, plats för 150 åhörare. Pelare. Stenväggar. Bord och bänkar i mörkt trä. I salen koncentrerades århundraden av makt och tradition och flickan som var åtalad ville inte svara på frågor.
Efterlyst via Interpol
För alla utom familjen var hon en okänd människa som uppenbarligen hade rest till Wien med avsikt att fortsätta till Syrien och IS. Varför hade hon annars sparat de vedervärdiga bilderna? Varför hade hon varit inne på chatfora på nätet och deltagit i prat om islams renhet, västerlandets brottslighet och så vidare?
Hon tog pengar ur familjekassan och gav sig i väg utan att berätta för någon. Hon for med buss genom Europa för att träffa några andra flickor, en från Stockholm, en från Göteborg.
Det var föräldrarna i Linköping som slog larm och fick henne efterlyst via Interpol. Nu satt de längst fram i salen och såg på sin dotter. Domaren erbjöd mamman, det var hon som ringde polisen, att vittna. Men mamman är från Somalia och kan inte tyska och inte tillräckligt bra svenska för att tala i rätten.
Pappan sa att han ville säga några ord men domaren förklarade att han saknade rätt att plädera.
Det var först mot slutet som flickan kom oss närmare och vi kunde börja begripa varför en 17-åring, född i Dalarna, uppväxt i det välmående Sverige tydligen var på väg till IS i Syrien (vilket hon hela tiden nekat till).
Känt sig ensam
Domaren läste upp ett psykiatriskt utlåtande som beskrev ett barn som varit isolerat i skolan, som saknar vänner, som känt sig ensam på grund av sin mörka hudfärg och som ätit mediciner mot depression.
Hennes liv i blixtbelysning.
I rättssalen fanns en hel rad representanter för det välordnade och hyggliga Sverige: ambassaden, svenska kyrkan i Wien, polisen och den nationella samordnaren mot människohandel. För medan 17-åringen var misstänkt för allvarlig brottslighet i Österrike är hon i Sverige betraktad som offer: vem var det som lurade henne till Wien? Vem tänkte locka henne till slavhandlarna i IS?
Det tog rätten 20 minuter att fastställa domen. Tolv månaders fängelse, varav elva villkorligt. Eftersom 17-åringen suttit häktad sedan femte december hade hon med råge suttit av tiden. Hon var fri att gå.
”Värsta tiden i mitt liv”
En stund senare stod hon i gråvädret och höll om sin mamma. Jag bytte några ord med henne, en flicka som kunde ha blivit slav eller terroristfru eller krigare i Mellanöstern.
– Jag vill åka hem, sa hon. Det har varit den värsta tiden i mitt liv. Jag vill åka hem till min familj.
Läpparna darrade. Jag frågade om bilderna i telefonen.
– Det var fel. Jag tänker aldrig spara sådana bilder mer eller tala med sådana människor igen.
Sakta gick hon gatan ner, omgiven av sina bröder och föräldrar. I höger hand bar hon kassen som uppmanar oss att kliva in i nya världar. Hennes advokat såg efter henne och sa:
– Jag har försvarat många som henne. Gemensamt för dem är att de varit mobbade och inte känt någon samhörighet. Det är där vi måste börja. Det hjälper inte med hårda straff.
BILAH FRÅN BORÅS: Tog farväl av sina vänner – sprängde sig själv till döds