Djupet försvinner när tidningarna dör
Det näst första jag gör på morgonen är att vackla ut i hallen och hämta högen med färska tidningar. Jag lägger upp dem på köksbordet, sorterar dem i sina bestånds-
delar. Sen gör jag kaffe och sätter mig till bords vid min näringsrika buffé av nyheter, fördjupning, annonser och…ja, kalla det gärna världsbild.
Efter en dryg halvtimma tar jag med mig den bästa delen (sport och näringsliv) in i badrummet. Tanken att ta datorn med på toaletten har aldrig föresvävat mig. Det finns säkert nån sjuk entreprenör som skissat på ett tekniskt alternativ, men för mig funkar det fint med en vanlig tidning. Det känns som en beprövad kombination.
Hotet mot den tryckta tidningen är knappast heller att folk hellre vill sitta på bussen med en digital läsplatta eller ligga på sofflocket med en flimrande dator över ansiktet.
Vi som är födda med trycksvärta i blodet har ett lätt knarkigt förhållande till tidningar och tidskrifter. Normala människor har ett mer avslappnat förhållande till frågan, men de flesta vuxna har nog svårt att föreställa sig en tillvaro utan papperstidningar. Men efter att inom bara några dagar ha läst tre alarmerande artiklar om tidningens förestående död känns hotet obehagligt verkligt.
Världens mest berömda dagstidning New York Times hankar sig fram likt en luffare på lån från en mexikansk miljardär och en pantsättning av sitt fina hus på Manhattan. Redaktionen på Los Angeles Times har kalhuggits till ungefär 300 personer, med en upplaga på strax under 700 000 exemplar (inte ens dubbelt så stor som Aftonbladet).
Även i Sverige finns få undantag från den nedåtgående trenden. Papperstidningar är gårdagens nyheter.Det är annonsörerna som släpper taget. Nu flyttar de sina pengar från gammelmedia till nätet och därmed rubbas fundamenten för det vi känner som dagstidningar.
De som drabbas hårdast är tidningarna som satsat och investerat i kvalitet. Skit flyter alltid. Det är svårt att göra en riktig tidning med samma förutsättningar som ett gratisblad.
Bristen på nyheter kommer aldrig att vara något problem. Det som försvinner blir det andra, det som ger anslagstavlan ett djup. Kanske är vi där redan, där papperstidningen som livsstil bara är ännu en markör för en den gamla generationen.
Vad kan göras? En TV4-gala? Ett Facebook-grupp för tidningskramare? Eller ska vi bara låta tiden ha sin gång och ställa tryckpressen på samma museum som skrivmaskinen?