God journalistik är vår skyldighet – inte rättighet

ISTANBUL/ERBIL.
Det tar en halvtimme för mig och tolken att hitta tv-stationen.

Inga skyltar. Svarta skynken över alla fönster. En systerstation har bränts upp, man vill inte gå samma öde till mötes. Där inne rapporteras nyheter i ett land där ett lagförslag vill minska yttrandefriheten och göra det olagligt för journalister att kritisera politiker.

En tevefotograf berättar hur han lurade en militär att ta batteriet istället för videobandet på hans kamera under en censurräd. En radio­pratare som gripits två gånger berättar hur hennes man till slut tyckte att det blev för obehagligt med de svarta bilarna utanför huset. Hon skilde sig, i stället för att sluta jobba. En kollega berättar om det fängelset där hon nu är inne på dag 702 i fångenskap.
Agneta Lindblom Hulthéns stipendium möjliggör min resa. Två veckor, två länder. Möten med otaliga journalister som har fängslats, hotats och torterats.

För att de berättar om orättvisor mellan olika folkgrupper i samma land.

För att de berättar om rasism inom polisen.

För att de berättar om kriminella politiker.

När jag gör mig redo för fin fest är det de här människorna jag har i bakhuvudet.

Det har gått exakt ett år sedan den lyckligaste kvällen i mitt liv.

Kvällen då Jonas Bonnier och Smålandspostens chefredaktör Magnus Karlsson klev upp på scenen och sa mitt namn.

Kvällen då jag fick Stora Journalistpriset.

Nu kommer tre av mina Aftonbladet-­kollegor att sitta och vara nervösa som jag var då. Kenan Habul, Natalia Kazmierska och Stefan Mattsson är nominerade för att de med #välkommen förnyat diskussionen om ”vi&dom”.
När jag skrollar genom listan av nominerade i år är det svårt att inte se en tråd. DN:s Niklas Orrenius för Skånepolisens hemliga register, Expressens David Baas och Christian Holmén för Sverigedemokraternas järnrör, DN:s Josefine Höker­berg och Roger Turesson för tiggarna i Stockholm.

Och efter mötena med Çagdas, Yaseen och Semiha är det tydligt att samtliga av mina nominerade kollegor är vinnare. För att de lever i ett land som delar ut Stora Journalistpriset.

Till journalister som berättar om orättvis behandling mellan olika folkgrupper i samma land.

Som berättar om rasism inom polisen.

Som berättar om kriminella politiker.

Och efter mötena med Çagdas, Yaseen och Semiha är det tydligt att god journalistik är vår skyldighet. Inte rättighet.

Följ ämnen i artikeln