Mammas kalasetikett överskrider vanligt vett
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vi skulle begrava en äldre farbror i släkten. Jag hade klätt mig i svart stilfull dräkt och gick med högtidliga och inkännande steg kryssandes mellan stenar och kors fram till mamma och moster Eva utanför kyrkporten. Det regnade försiktiga begravningsdroppar men helt plötsligt öppnades en liten himmelslucka som lät alla mina ungdomssynder strömma ner i form av blyinfattat vatten. Jag slog upp mitt randiga paraply i färgerna rött, blått, grönt och gult och fortsatte fram till kyrkporten. Mammas ögon hade ramlat ut på grusgången och medan hon böjde sig fram för att stoppa in dem i dess hålor väste hon med cyanidtunga: ”Du kan inte ha ett clownparaply på Everts begravning”. ”Varför inte?” Hon spände de färskt inpillade ögonen i mig och väste, nu nästan ohörbart och fruktansvärt skrämmande: ”Det ska du bara veta, att tant Asta förlåter dig aldrig”. Och efter subtilt bifall från moster Eva i form av en menande blick under lärarglasögonbågar fällde jag ihop paraplyet och lät regnet smattra mot min högtidliga basmakeup.
Jag som alltid trott att vi var en bondesläkt från Småland, men helt plötsligt är min mamma Tony Soprano med ”ljuddämpare och tyngder vid anklarna”-blick. Hjälp.
Så här är det. Man kan vara mördare, idiot eller dåre. Bara man inte är det när någon ser. Bara man inte bryter oskrivna sociala koder enligt något slags urgammal kalasetikett.
När jag och min syster var unga kunde vi komma hem med vilken lustmördande psykopat of our choice som helst. I mammas ögon var de trevliga unga män och så länge som de inte fes och rapade vid bordet så spelade det ingen som helst roll om de roade sig med utdragna pensionärsmord på fritiden. Men om man gick på någon gammelgäddas 73-årsdag i jeans blev man ignorerad i en vecka.
Midsommar för två år sedan. Jag har ända sedan jag träffade Joachim vägrat att snapsa. Det smakar skit och bränner i magen. Men nu hade han tjatat på mig i fyra år och jag tänkte att nu ska jag vara med i gemenskapen. Jag ska sjunga högt om att ”ta den” och dricka det där äckelvattnet som smakar bensin lagrad på enbuske.
Sedan sa det bara hutt hutt hutt i den vackra bersån och så ligger jag på kalla klinkers i badrummet bredvid tvättmaskinen. Jag, som har två döttrar i vackra klänningar och flygigt hår, kan inte komma upp.
Efter en timme lyckas jag resa mig och vacklar ner till midsommarstången och filtarna med jordgubbstårtor. Mamma kommer fram till filten där jag ligger vindögd bakom solglasögon.
Hon tar ett stadigt nyp i armen, låter sina grovarbetarfingrar tränga in mot benet och fräser: ”Res på dig”.
Nypmärket satt kvar i flera dagar som en påminnelse om att mamma inte tycker att fagra tvåbarnsmammor ska däcka inför ögonen på oskyldiga pensionärer och harmoniska barnfamiljer.
Där kan jag i och för sig tycka att hon hade en poäng.