Årets kulturbråk – vem bryr sig?
Vi tar det från början.
Hon heter Maja Lundgren. Hon har skrivit en bok som heter ”Myggor och tigrar”.
Boken handlar om en manlig kulturmaffia. Hemska tweedmän som drar sexskämt i rökrummet, flirtar över skrivborden och pikar Lundgren för hennes rosa tröja.
Nu hämnas författaren genom att hänga ut kulturmaffian med både namn och skonummer.
Det är årets kulturbråk.
Kulturmaffian svarar. Det är inte särskilt oväntat. Man kan säga att det är vad tweedmän gör helst.
Svarar.
Och sedan svarar de på svaret.
Men någonstans i detta bråk som i veckor har avhandlats både på bredden och längden, som vänts ut och in på varje kultursida värd namnet, saknar jag fortfarande den mest befogade frågan:
Vem bryr sig?
Jag menar, egentligen. Tänk om någon av tweedmännen skulle ställa sig upp efter lunchrasten och säga: Allvarligt, kamrater. Om boken hade skildrat en gubbmaffia inom sjukvården, smågodisbranschen eller ens i riksdagen skulle vi nöja oss med tvåtusen pliktskyldiga tecken på recensionsdagen. Men nu handlar det om oss. Då skriver vi dagligen i en månad. Tror ni verkligen att folk bryr sig om våra fejder? Det är ju bara teatertanterna med blått hår som vet vilka vi är. Resten skiter i vad vi tycker. Eller vilka vi knullar med. Vi är ju inte ens halvkändisar.
Ja, tänk.
Men i stället finns det alltid tweedmän som vill göra det tweedmän gör helst. Hämnas på hämnaren. Svara på svaret.
Hösten tjugohundrasju är kultursidorna ett eldorado av vendettor och rygghugg. Det är skribenter mot skribenter. För skribenter.
Läsare har liksom inget där att göra.
Som en genomsnittlig rökruta. Någon har snackat skit. Någon snackar skit om hon som snackat skit. Någon försvarar hon som snackat skit. Sedan snackar alla skit om alla.
Skillnaden är att medlemmarna i just denna exklusiva rökruta harklar sig och vill att hela Sverige ska lyssna.
Som om folk bryr sig.
Och i detta nu, i redaktörstreorna runt Mosebacke, rullar indignerade tweedmän ihop sina aftonblad. De veckar pannan så som de gör på de där pressbilderna i motljus som blev så bra inför förra diktsamlingen. Sedan sätter de sig framför skrivbordet. Kisar i skenet under skrivbordslampan och trär papper i maskinen. Det är dags att göra det tweedmän gör helst.
Eller som vi i branschen brukar säga:
Vi ses i nästa roman.