Att tänka positivt kan väl aldrig gå bra
Ibland händer det att man får en impuls att göra något trots att man är tämligen övertygad om att det inte kommer att gå särskilt bra.
Av olika skäl, tristess, en önskan att röra sig utanför det invanda eller äventyrslystnad.
Jag tyckte nyligen att det kanske kunde vara en bra idé att delta i en danstävling i TV. Fråga mig inte varför jag tyckte så. Jag vet ju att det där, det kan ju bara sluta i brutna ben, utsliten höftled, förnedring och sömnlösa nätter.
Hur skulle en vuxen människa utan tidigare danserfarenhet efter några veckors träning plötsligt kunna utmärka sig som skicklig dansös?
Hur kan jag vara så dum att jag väljer att utsätta mig för detta?
Men jag är ju inte ensam. Utöver mig har ytterligare nio vuxna kvnnor och män utan tidigare danserfarenhet fattat samma beslut, att delta i den mycket populära, televiserade danstävlingen.
Jag tänker att de måste vara mina själsfränder. Vilka är vi som gör saker som vi helt säkert vet kommer gå åt helvete? Vi måste anförtro oss åt varandra, dela erfarenheter, lägga inälvorna på bordet.
I träningslokalen gör jag några försiktiga trevare. Försöker få kontakt, skapa identifikation. Men jag möts av oförståelse. Ingen av de övriga nio tycks dela min övertygelse om att detta äventyr kommer sluta i gråt och tandagnisslan. Tvärtom, de menar att det faktiskt är högst tänkbart att just de går och vinner hela konkarongen.
Ingen delar min oro för annalkande katastrof. Alla pratar i termer av ”tävlingsmänniska”, ”vinnarskalle” och att ”man måste tänka positivt” Ja men, försöker jag, vad spelar det för roll vad jag tror, sannolikheten att just jag vinner är 10%. Det är mycket mer troligt att jag förlorar. Mitt tänkande, eller huruvida jag anser mig vara innehavare av en vinnande typ av skalle kan ju omöjligt påverka det faktiska förloppet.
Du måste sluta tänka så negativt, inte vara så pessimistisk, säger någon. Men jag kan inte, jag har hållit på så länge så det funkar inte att bara sluta rakt av.
Och faktum är att det negativa tänkandet röner stora framgångar, hur paradoxalt det än kan låta. Att tänka svart har blivit det nya svarta. Det ordnas kurser och skrivs böcker om konsten att tänka negativt och därmed bli en mer komplett person, med utvecklad empati och realistiska förväntningar.
Det är en ganska naturlig motreaktion mot den individualistiska erans påbud att vara en lycklig och positiv supermänniska som med pur tankekraft undviker och bekämpar alla livets förtretligheter och misslyckanden. En som alltid vinner, alltid är bäst och som ser sina medmänniskor som antingen hinder på vägen mot målet eller som brickor i spelet om framgång.
Men inom forskningen finns egentligen inget stöd för att människor som tänker positivt är mer framgångsrika än defensiva pessimister. En defensiv pessimist är en person vars hela väsen är inställt på att det värsta kan hända. Det gör dem bättre förberedda om katastrofen väl inträffar. De har vid det laget funderat ut ett antal alternativ till den ursprungliga planen och blir därmed inte lika lamslagna och deprimerade som en person som är helt övertygad om ödets välvilja och sin egen oövervinnlighet.
Pessimisterna hanterar visserligen perioden mellan insats och besked (tenta, jobbintervju, hälsotest) något sämre, med högre nivåer av ångest än optimisterna men upplever å andra sidan betydligt större glädje vid ett positivt besked, då de klokt nog valt att sänka sina förväntningar.
Nu får vi se hur det går med dansen. Jag är ganska säker på att jag kommer åka ut först och det är möjligen en framgångsstrategi i sig. Ring gärna och rösta på mig så att jag får bevisa min poäng.