Ingen kräver att blonda ska vifta med flaggan
Den 6 juni varje år samlas nya medborgare runt om i Sverige för att fira att de äntligen har blivit svenskar på pappret. I Stockholm hålls ceremonin i stadshuset och där finns kanelbullar och kaffe och tusentals människor som viftar med svenska flaggan. Ja, svenska flaggan - denna tygbit som historiskt varit så oladdad men som idag förvandlats till ett politiskt vapen.
Under förra årets firande berättade en ung kvinna att hon genom sina studier på KTH hoppas kunna inspirera andra kvinnor med sjal att ge sig in i byggbranschen, en pappa som höll en flicka i folkdräkt i famnen sa “bara att känna sig så välkommen gör stor skillnad” och en kvinna som flytt krig med sina föräldrar var på plats för att hon är “stolt över att vara i Sverige”. Där sprang inga alternativmedier och swish-journalister runt. Det hade inte passat in i deras narrativ att visa 1300 nya medborgare uppklädda till tänderna och med svenska flaggor i händerna.
Istället samlas dessa pseudojournalister på studentfiranden för att hänga ut och ifrågasätta barn som är barn till de personer som en gång stod på en medborgarskapsceremoni och tog emot ett diplom och varsin flagga.
Det uppdiktade hotet mot den svenska flaggan ryms i samma sfär som lögnerna om att skolavslutningar inte får hållas i kyrkan, att nationalsången inte får sjungas och att ordet “jul” bytts ut till “helg” för att blidka muslimerna. Skådespelet har blivit så trovärdigt att fler och fler glömmer att det är en pjäs de ser. Hur ska man annars förklara att Alex Schulman ägnar en hel text i DN åt att skriva att det inte är fel för personer med invandrarbakgrund att omfamna den svenska gemenskapen (genom att hålla en liten flagga i handen), och fråga om det inte är värdefullt för dessa nykläckta studenter att vara en del av Sverige?
Det är att göra dem till främlingar i sitt eget land. De här studenterna är svenskar, och de flesta av dem har alltid varit det. “Vad menar du? Vi bor i Sverige!” som en tjej med en kurdisk flagga i händerna uttryckte det när hon fick en kamera och frågan “varför har du inte den svenska flaggan?” uppkörd i ansiktet. Varför ska hon visa upp något så självklart?
Och hon har ju rätt. Ingen har ens tänkt tanken på att svenska barn med svenskfödda föräldrar inte är en del av Sverige för att de inte har flaggor. Ingen ifrågasätter deras svenskhet och den vars svenskhet inte är ifrågasatt behöver inte en flagga. Den är bara viktig när den ställs i relation till ett annat lands flagga. Varför då? Är vi så osäkra på Sverige, så smärtsamt medvetna om att vi har halkat efter, inte längre är det land alla andra länder drömmer om att vara? Är det därför även de som vanligtvis inte pratar om hotet mot det svenska dras med i strömmen?
När jag tog studenten gick allt i gult och blått. Ballongerna, snörena runt halsen, de små gosedjuren som studsade mot magen när vi sprang. Men stora flaggor höll vi inte i på Katedralskolan i Växjö. När jag tittar igenom nyhetsbyrån TT:s bildarkiv från studentfiranden de senaste tio åren ser man en flagga här och där i studenternas händer. Den svenska flaggan har inte försvunnit från de svenska studentflaken, den har bara aldrig riktigt varit en del av dem. Att den har blivit en symbol för den svenska gemenskapen visar tydligare än något annat att Sverige genomgår en identitetskris. Jag kommer aldrig klandra stolta studenter för det.