Det glada 20-talet – vart tog det vägen?
Vi väntar och väntar och väntar
Det nya 20-talet skulle bli lika kul som 1900-talets. Fest, dans och drinkar. En enda lång yra.
Men hittills har det handlat om att bli sjuk, stanna hemma, bära munskydd, sprita händerna och vaccin.
Dödstrist.
Dagen före julafton är det dags igen. 10 kvadratmeter per kund i affären, bordsservering på krogen och en rad andra inskränkningar för att lindra spridningen av omikronvarianten av coronaviruset.
När några av regeringens tyngsta ministrar, ledda av statsminister Magdalena Andersson, radade upp sig tillsammans med Folkhälsomyndighetens chef Karin Tegmark Wisell visste man redan att beskeden skulle bli dystra. Annars har regeringen inte presskonferens om pandemin i julveckan.
Och det blev det också. Lite till mans drabbades vi av en kollektiv känsla av vanmakt. Att det inte spelar någon roll hur mycket vi vaccinerar oss, låter bli att ta i varandra, träffas i trånga utrymmen – viruset överlistar oss ändå. Hela tiden.
Riktigt så illa är det inte. Men mer om det sedan.
1920-talet kallades glatt. Det var fest, drinkar och långa cigarettmunstycken. Kvinnorna klippte av sig håret, kapade kjolarna och dansade. I alla fall till den stora börskraschen på Wall street 1929. Då slog mörkret till.
På lite oklara grunder spådde många att det nya 20-talet, vårt 20-tal, skulle bli lika glatt. Sång, dans och paraplydrinkar.
Livet är en fest, sjöng Nationalteatern på sin tid. Men det nya 20-talet har hittills inte alls blivit någon kalastillställning. I mars 2020 slog coronan till globalt och sedan dess har vi befunnit oss i virusets klor.
Det har inte varit ett dugg glatt, inte alls kul. Det har varit långtråkigt och föga stimulerande. Livet har satts på paus.
Och nu är sådana som jag, som kan jobba hemma, parkerade vid köksbordet igen. Åtminstone till sista januari. Vem applåderar, vem firar? Faktiskt inte ens viruset.
Men midvintermörkret är inte kompakt. Det räcker med att titta ett år tillbaka i tiden för att inse att det trots allt går framåt.
För ett år sedan fanns inte en enda svensk som var vaccinerad mot covid-19. Då 91-åriga Gun-Britt i Mjölby fick den första sprutan i Sverige. Det var dagen efter annandag jul förra året.
Nu är över 80 procent av alla över 12 år fullvaccinerade. Det, liksom boosterdosen nummer tre, minskar radikalt risken för svår sjukdom och död. Men vaccinet tycks också minska smittspridningen.
Båda sakerna är mycket bra. Så bra att vi kan ge onda ögat till den grupp på 1,5 miljoner människor som fortfarande inte vaccinerat sig trots att de kan. De tänker mer på sig själva än på andra.
”Bättre och bättre dag för dag” sjöng Ernst Rolf i en revykuplett från 1923, alltså på det glada 1920-talet.
Just nu blir det sämre och sämre dag för dag och det är svårt att dela hans upprymdhet.
Men med ett ettårigt perspektiv så har det trots allt blivit bättre. Mycket bättre. Folk dör inte längre som flugor, de inlagda på iva med covid räknas inte längre i hundratal utan i tiotal. Skolorna är inte stängda. För ungdomar hotar inte ens stängning, såvitt jag begriper.
Tre ljuspunkter till i, den för dagen förlamande, coronatröttheten. Vi orkar visst mer, människan är obegripligt anpassningsbar.
Karin Tegmark Wisell sade under presskonferensen att Folkhälsomyndigheten i sina modeller utgår från att toppen av smittspridningen nås i mitten av januari. Dit är det bara tre veckor. 21 dagar. Håll i, håll ut.
Spanska sjukan, en svår influensa, skördade mellan 50 och 100 miljoner människoliv mellan mars 1918 och juni 1920. Inget vaccin fanns, ändå ebbade pandemin ut efter 27 månader. Med mottsvarande tidtabell, som man såklart inte vet om den finns, skulle det vara slut i sommar.
Tills dess för vi nöja oss med en undran. Vart tog det glada 20-talet vägen?
Gå med i Iniziopanelen hos Demoskop – och gör dig hörd!
Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.