I dag står Strömstedt och ”Salla” på samma plats
Demokratifest i all ära, men årets Almedalsveckan var obehaglig på så många olika sätt.
Det var ett under att jag inte ställde mig upp och skrek: “Nu får det vara nog!”
Men trots all skit vi tvingades tåla ser jag ändå hoppfullt på framtiden. Låt mig berätta varför.
20 år har gått sen den där underbara sommaren 1994. De flesta skulle säkert börja prata om Brolin, Dahlin, Ingesson och fotbollsfesten i USA. Jag och min familj hade då levt i Sverige i knappt fem år. Jag var för ung för att fatta vem Lasermannen var och varför Ny demokrati skapade så starka känslor.
Men jag kunde sjunga med i GES ”När vi gräver guld i USA”. Vem kunde inte det?
Under Almedalsveckan arrangerade den unga vänstersajten Politism ett panelsamtal om ”Musiken & Antirasismen”. Där hade de bjudit in självaste Niklas Strömstedt som var en del av GES när det begav sig.
Medan jag lyssnade på panelen var det någon som ropade i mitt öra. ”Hej Ehsan!” Jag vänder mig och ser två långa killar i illa passande kavajer. Jag säger hej och hälsar. En av dem räcker fram handen och jag, som värd i Aftonbladets tält, tar emot den. En av mina kollegor måste ha sett vad som höll på att ske och kommer över till mig. ”Ehsan, du vet att de är från Svenskarnas parti va?” Jag blev helt stel. Och snart väldigt irriterad. Jag tänkte skrika rakt ut: ”Rör mig inte din jävla idiot!”
Jag var orolig innan jag åkte ner till Almedalsveckan. Ni som varit i Visby vet hur hela staden är ett enda stort virrvarr av smala gränder. Perfekt för nazister som vill göra sig ett namn inom den egna kretsen. Jag unnar alla som inte behövde känna den obehagliga oron inom sig, men såna som till exempel jag, debattörerna Kawa Zolfagary, Nabila Abdul Fattah och Soraya Hashim har tyvärr inget val. Vi kan inte heller förbli opartiska mot dem som vill oss illa. Det finns de som menar att vi överdriver. Har ni redan glömt Showan?
”Jättekul” sa jag till nazisterna och gick därifrån. Jag blev förbannad. Hur kan en nazist gå hela vägen fram till mig i den polis- och Säpotätaste platsen i hela Sverige? Tänk om han hade haft en kniv? Hur kan man fortfarande inte ta våldsmännen på allvar? Hur mycket skit ska man behöva stå ut med egentligen?
Jag hann lugna ner mig bakom tältet. Jag har nu skrivit för Aftonbladet i över ett år. Man härdas. Tusentals mejl senare lär man sig att skaka av sig skiten och gå vidare.
Jag valde att tänka på gårdagen. Då hade Aftonbladet arrangerat en fest där bland andra Salla Salazar, en gång i tiden en del av trion Latin Kings, var dj. Latin Kings ”Välkommen till förorten” firar också 20 år i år. Hur många är ni som lyssnade på förortens första starka röst 1994?
Att ”Salla” under hela kvällen spelar hiphop för Nordens största tidning är ett statement och visar hur långt vi kommit - trots nazisternas och rasisternas försök att ta oss tillbaka till 1950-talet. “Salla” och Strömstedt var mil ifrån varandra. Men 20 år senare står de på samma plats. Det gjorde mig lugn.
Sen satte jag på Latin Kings ”Krossa rasismen”. Och mådde snart lite bättre.