Galenskapens ansikte hör ihop med tidsandan
Det var en gång en galning som hatade invandrare och sköt dem med gevär och pistol. Skräcken bredde ut sig i Sverige och 5 februari 1992 stod jag i Rinkeby Folkets hus, i en aggressiv samling med 700 medborgare som skrek åt den nyvalde statsministern Carl Bildt och invandrarministern Birgit Friggebo.
Det var då hon desperat greppade mikrofonen och föreslog att vi skulle lugna ner oss och sjunga ”We shall overcome”.
Jag har aldrig kunnat skratta åt det filmklippet. Det var så mycket värre än vad som syns. Det var den skräckslagna befolkningen i mötet med den överslätande överheten; ”Varför är ni så arga på oss? Vi är väl inga rasister..?”
En galning skjuter i Malmö nu. Det är egentligen allt vi vet. Galningar finns och har alltid funnits. Men på det sätt människan visar galenskap hör ihop med tidsanda.
Tillbaka till 1991, året före händelsen i Rinkeby. Nazister planerade för raskrig. Flyktingförläggningar brann. Sverige har för många moskeer, menade Ian Wachtmeister i Ny demokrati. Samma vecka brann moskén i Trollhättan.
Bert Karlsson – nu en gemytlig programledare i ett barnprogram – sa med adress till folkpartiledaren: ”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting.”
Och 3 augusti detta valår stoppade John Ausonius ett avsågat gevär med lasersikte under rocken och gick ut för att skjuta sin första invandrare.
Ingen har uppmanat Ausonius till mord, men runt 1991 var det som allting föll på plats för honom; barndomens svartskallekomplex, Palmehatet, föraktet för ”etablissemanget”. Han fick ett sammanhang. Han blev på sätt och vis en politisk terrorist, utan parti – men med sympatisörer.
Under 1992 anordnade ett vid den tiden mindre politiskt parti en demonstration i Stockholm och en talkör togs upp: LASERMANNEN, SKJUT FÖR ATT DÖDA. Partiet var Sverigedemokraterna.
Jag tror att Fredrik Reinfeldt gör klokt i att snarast bege sig till Malmö. Dock utan sångbok.