Läppglans - i snällaste laget för Strindberg

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hundarnas kvällspromenader blir längre och jobbigare nu, när träden i stan börjat fälla sina kronor.

De hopvirvlade lövhögarnas hemligheter gör dem stirriga av iver.

Båda två sniffar och nosar så länge bland de döda bladen att man får slita dem vidare med hot och våldsamheter.

Vad döljer sig under de gula löven? Den frågan kan endast hundarna svara på, eftersom de har ett luktsinne som är oerhört mycket mer utvecklat än vårt. Men de säger ingenting.

De bara rycker och drar längs trottoaren. Mot nästa hög av organisk materia. Och eftersom ingen lärt dem att skit luktar illa kan det mycket väl vara andra hundars gömda visitkort de studerar.

Men om man bortser från att kopplen hela tiden snor in sig i varandra eller spänns som fiolsträngar åt olika håll, så ger dessa mörka vandringar i hemkvarteren utmärkta tillfällen till eftertanke.

Två nervklena narcissister har brakat ihop så det ryker svavel om kultursidorna. Äntligen lite skoj bland allt det tråkiga dravlet. Dramat Skugge-Ranelid roar betydligt fler än dem som ens öppnat någon av kombattanternas böcker. Starka känslor! Lögner och svek! Storartad underhållning!

Min åsikt är enkel:

Skugge kan skriva vad hon vill, sant eller ej, om Ranelids läppglans och rakade armar, för som hon själv brukar formulera det, "vem bryr sig"? Fjollighet är för övrigt inte förbjuden bland författare. Inte ens om en pipig feminist råkar misstycka.

Ranelid har enligt egen utsago "kvinnorna" på sin sida. Det kvalificerar honom möjligen som tangogreve, inget annat. Jag menar" titta på killen, om han var med i en dokusåpa så skulle den slå alla rekord.

Referaten av Ranelids sängkammarskildringar får mig osökt att tänka på hur Dr Gormander år 1996 på kultursidan i denna tidning analyserade Jan Guillous romantiska penna:

"Att följa den tidige Hamiltons kärlek till en kvinnlig polis är ungefär lika upphetsande som att tänka sig Åsa-Nisse och Klabbarparn tända på varann och rulla runt i hölasset."

Fina insatser i Skugge-

Ranelid-fejden görs också i birollerna. Kritiker - av den typen som bär hela världen på sina axlar - säger att debatten blivit råare. Så förklarar de vad man får göra och vad man inte får göra.

Då ska ni veta att kritiker av det finare slaget ofta är sådana som misslyckats med att bli bra på något själva.

Debatten har ju inte alls blivit råare. Den har blivit snällare och snällare.

Ta fram Strindbergsfejden och titta själva. Deltagarna beskyllde varandra för humbug och okunnighet. De kallade motståndarna falskmyntare, impotenta, tresträngade dramaturger, förstklassare och Don Quijoter.

Läppglans!

Ett angrepp av den arten hade betraktats som ett rent medgivande på Strindbergs tid. Trots att sådana extremt förråande företeelser som videovåld, internetporr och dataspel inte ens existerade i huvudet på Jules Verne.

Man slutar aldrig att förundras. Och verkligheten springer alltid om dikten. Dramatikern Lars Norén intervjuades i går på tidningen Expressens kultursida.

Det handlade bland annat om samarbetet med de nazistiska polismördarna från Malexander. Frågorna ställdes av en beundrande amerikansk kritiker som heter Stan Schwartz. Norén medgav att han varit naiv, fast han garderade på något sätt med att han inte "var särskilt optimistisk från början".

Hur tänkte han då?

Hur som helst är han ingen festprisse. Ur intervjun:

"Hur är ditt förhållande till döden, i verkligheten och på teatern?

- Det är ett stort ämne. Jag kan säga en sak. Vi är döda. Medan vi sitter här är vi döda. Det är bara en tidsfråga.

Försöker du säga att du är en optimistisk person?

- Ja, därför att det finns så många olika slags död."

Les feuilles mortes. Lövhögarnas hemligheter.

Vad är det hundarna letar efter, under de hopvirvlade samlingarna av gula blad?

Robert Aschberg