Kate Moss vrede har inspirerat mig
Ser vi en feministisk 40-årskris?
Den frågan hörde jag många ställa denna vecka, med Fittstim-debatt, nostalgiska klipp på Linda Skugge i svart indiefrisyr och Belinda Olssons tröstlösa Ulf Lundell-jakt på bästa sändningstid.
Dels för att flera av Fittstim-skribenterna i dag befinner sig kring det ångestfyllda 40-årsstrecket. Dels för att vi i år kan fira att det gått fyra decennier sedan milstolpar som fri abort och föräldraförsäkring nåddes 1974.
Vad nu?
Så tolkar jag röda tråden i tv-serien "Fittstim - min kamp".
Man kan vara arg och kritisera mycket i programmen, men knappast klandra Belinda Olsson för att ställa frågan.
Som av en slump gick en annan av mina 1990-talsikoner och fyllde 40 i torsdags.
Jag vet inte om alla likt mig ser fotomodellen Kate Moss som en förebild. När det begav sig för 15 år sedan var det tvärtom ofta just utseendeidealen, modeblaskorna och kroppshetsen som stod i skottgluggen för Linda, Belinda & co.
Kate Moss var smal som en sticka, rökte konstant Marlboro lights och poserade halvnaken i "glossy" magasin som The Face och I-D.
Men det jag älskade var att hon aldrig var glad. Än i dag är det ganska ont om bilder på Kate Moss inställsamt leende. Även när hon drar på mungiporna ser hon fly förbannad ut. Som om hon djupt föraktar alla män som glor och dyrkar henne som en sexig liten sak.
På Kate Moss fyrtioårsdag skrev modellkollegan Naomi Campbell en hyllningstext till sin vän i Londonblaskan Evening Standard. De två har inte bara skandalfesterna och de välmejslade dragen gemensamt - båda är också uppvuxna i södra Londons arbetarklassmiljöer, i Streatham och Croydon.
"Hon har aldrig försökt vara något annat" skrev Naomi om Kate: "We know our roots".
Det är lätt att fnysa åt ytlighet, blanka magasin och tidningsrubriker. Men ett vackert ansikte kan vara en fattig Croydon-bruds enda möjlighet att bli stenrik, få makt, status och göra stjärnkarriär. Bara ilskan i blicken vittnar om var glamourösa Kate kommer ifrån egentligen.
Varför är du så arg, är också den vanligaste frågan kvinnokämpar brukar få från belackare, näst efter tjatet om manshat.
Jag svarar: först och främst för att samhället är orättvist.
Och sen för att det ser så himla snyggt ut.