Myten om medfödd talang borde avlivas
Över mitt skrivbord hänger ett fotografi. Det föreställer bordtennisspelaren Jan-Ove Waldner, ståendes i ett hav av pingisbollar i en nedsläckt träningshall. Han kan inte vara mer än sexton år gammal på bilden. Han övar sin forehand.
När det går trögt vid tangentbordet händer det att jag tittar upp på Waldner och tänker: Han var inte bäst, han blev bäst.
Det är en viktig skillnad.
För under min uppväxt var ju Waldner själva urberättelsen om bollgeniet, född till att spela pingis. Världsettan som var så överlägsen och lat att det skämtades om att han brukade förlägga sina träningsläger till Café Opera.
När det i själva verket var tvärtom. Tv-dokumentären ”Bragden” som sändes häromåret visade att talang var långt ifrån enda orsaken till Waldners framgång. Han tränade helt enkelt hårdast av alla.
Ändå fortsätter myten om medfödd talang att urholka människors möjligheter till utveckling.
Så sent som för en vecka sedan uttalade sig den världsledande forskaren Anders K Ericsson om saken i SVT:s sportsändningar. Man kan säga att han mördade idén om den medfödda talangen.
Han är inte ensam. För några år sedan kontaktades psykologiprofessor Carol Dweck vid Stanford University av det engelska fotbollslaget Blackburn Rovers. Klubbledningen misstänkte att deras unga spelare inte nådde sin fulla potential. Dweck menade att det till stor del handlade om synen på talang – idén om att fotbollsstjärna är något man föds till.
Ett synsätt som ledde till att de mest lovande inte klarade motgångar. Medan andra gav upp eftersom de ändå inte ansåg sig ha den grundläggande talangen som krävdes.
De som klarade sig bäst var spelarna som såg sin förmåga som utvecklingsbar – inte som en värdemätare på medfödd talang.
Jag har själv ibland förundrats över hur vi i Sverige, trots vårt lutherska arv, haft för vana att hylla ”råtalangen” framför ”träningsprodukten”. En Henrik Rydström har alltid provocerat publiken. Kanske för att han så uppenbart maximerat sina förmågor. Och därmed gjort anspråk på att bli bättre än han ursprungligen ansetts vara.
På samma sätt som klassens plugghäst alltid har lägre status än de klasskamrater som struntat i att plugga men ändå prickar alla rätt på geografiprovet.
Och det är egentligen först när man översätter dilemmat till den civila världen, bortom pingishagar och löparbanor, som idén om den medfödda kapaciteten faktiskt utvecklar sig till ett samhällsproblem.
Vilka prestationer, vilka mästerverk, vilka genier går vi miste om bara för att tio-åringar intalas att de saknar medfödd talang?
Den där bilden av en ung Waldner, ensam i ett hav av pingisbollar, borde kanske rent av bli staty.
Som en påminnelse, om inte annat.
Veckans gåta och veckans genidrag
Den debatt som uppstått om Anna Odells film ”Återträffen” är i märkligaste laget. Varför man plötsligt ska avkräva regissörer eller författare raka och enkla svar på de frågeställningar deras konstverk undersöker är för mig en gåta.
Det kan vara ett genidrag från Vänsterpartiets sida att väcka liv i det gamla förslaget om sex timmars arbetsdag. Kanske är det förenklade livspusslet och den ökade livskvaliteten rent av vägen till den urbana medelklassens hjärtan?