”Alla killar ville spöa mig”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ronnie Sandahl på skandalkryssning till Åland

Jag är, som man säger, en drink från döden.

Nicklas har redan hånglat med en tjej som ser ut som Lotta Bromé. Nu hånglar han med en kille i glittrig skjorta. Han fick ta över honom från mig. Alla regler, normer är kastade överbord sedan länge.

Det är en sån resa.

Den är inte sponsrad av IOGT-NTO i år heller.

Jodå, ja, Ålandskryss är en bra start på året, intalade vi oss.

Redan i terminalen börjar jag tvivla. Kusinens kompisar kan knappt stå upp.

Det är, över huvud taget, ett under att de släpps ombord.

Senare, i restaurangen, drar Kusinen ned brallorna på en annan av killarna. Vid borden bredvid sitter tanterna med sina finaste halsband och största ögon, äkta makarna skruvar på sig i guldbröllopskostym, skalar en räka till.

I lägen som dessa finns det bara en utväg.

Den serveras bäst med is och två klyftor lime.

Aldrig är något så vackert som det uppenbart avskyvärda.

Det finns en Bukowski-romantik i att hångla upp en Lotta-Bromé-look-a-like bara för att ha en historia med sig hem.

Jag dras till den som mörkret till biosalongen.

Samtidigt som jag ägnade en hel ungdom åt att avsky machograbbigheten, den så jävla dumma rasistiska korthåriga muskulösa hockeykillemedvringadtröja-idiotin.

Det är en tunn, tunn linje.

Jag vet nog inte ens själv var den går.

I Mariehamn tappar vi en kille. Han får inte åka vidare. Det sista jag hör är att han nog tvingas bekanta sig med Finlands rättsväsende. Det blir lätt så om man ger sig på ordningsvakter.

Sedan.

Jag träffar en gammal bekant från Falköping. Det är ju lite oväntat. Eller kanske inte. Jag dricker svennedrinkar. Jag får en panikattack. Jag säger till alla tjejer som Nicklas stöter på att han har klamydia. Jag låtsas vara engelsman. Jag har tunnelseende.

Jag är han som dansar runt runt runt på dansgolvet.

Jag är han som varenda killgäng i lokalen vill spöa.

Jag är Elvis på ett pingisbord.

Mitt sista minne, det innan mörkret tar över, är att jag tar sats ända ut- ifrån korridoren och kastar mig raklång fram på golvet in i baren.

Jag är förresten singel igen.

Sa jag det?

Läs fler av Ronnies krönikor:

Ronnie Sandahl