I telefonkön hör ingen dig skrika
Det är ett halvår sedan jag flyttade till nytt land och jag ägnar fortfarande lejonparten av min vakna tid åt att manövrera efterdyningarna. Det är mycket som är slitigt med att flytta, men inget får mig att vakna svettig om nätterna som tanken på morgondagens samtal till ytterligare en myndighet/elbolag/ internetleverantör.
Det förbannade telefonköandet.
Det finns inget positivt med att stå i telefonkö, låt oss slå fast det direkt. Det är ett tålamodsprövande otyg som tar fram det absolut sämsta hos människan, antagligen för att det är helt renons på mänsklig flexibilitet.
Du kan gorma ”om fem minuter har jag ett möte, jag behöver hjälp nu!”.
I telefonkön kan ingen höra dig skrika.
Det fysiska köandet å andra sidan.
Det är visuellt greppbart. Man kan via ett snabbt överslag avgöra om det är värt att vänta eller först ta med sin nummerlapp i väg på ett annat ärende.
Det är gratis. Till skillnad från telefonköerna där man riskerar att debiteras ohemula summor per minut för att ändå ge upp innan man kommer fram.
Det är säkert. Man riskerar inte att bli borttryckt när man väl kommit fram, och ingen spelar in vad man säger ”av kvalitetsskäl”.
Men det är framför allt på en punkt som gammelkön slår telefonkön överlägset:
Förhandlingsutrymmet.
Häromveckan befann jag mig på en flygplats i ett land långt borta, vi kan kalla det Mexiko, och hade slarvat bort ett ganska viktigt papper, vi kan kalla det migrationsdokument.
Utan dokumentet – ingen hemresa.
Efter en timme på flygplatsens migrationsenhet och en hop människor före mig i kön insåg jag att mina alternativ var att börja kohandla eller missa flyget hem.
Jag vann en plats i kön med motiveringen ”du har redan missat ditt plan, jag kan fortfarande hinna”.
Jag erövrade ännu en med hjälp av den klassiska ”se där, mitt plan går före ditt”.
Och just som det såg ut att ta totalstopp vid tre generationers mexikanska kvinnor, lyckades jag med autentisk darr på stämman förklara att ”om jag missar mitt plan reser min familj utan mig” och smita förbi.
Jag säger inte att det analoga köandet är utan brister. Krogarna kring Stureplan hade mått bra av att upprätta ett nummerlappsystem och kanske mellandagsrean också.
Det finns saker att jobba på.
Min egen kö-karma halkade ner på minustal i Mexico City, men det var också den enda anledningen till att jag kunde checka in och förenas med min familj för gemensam hemfärd. Snyft.
Hur hade en telefonkö hanterat situationen?
Just det. ”Det är 57 personer före dig i kön, vi tar strax emot ditt samtal.”
Frågetecknet
Ett och ett halvt år innan fotbolls-VM på hemmaplan erbjuds brasilianska prostituerade gratis engelskundervisning, för att kunna tillfredsställa anstormningen av nya knullsugna kundgrupper. ”Att kunna göra upp avtal” men också ”säga sensuella ord” står på gloslistan, enligt DN. Hur är det nu med 2013 och moralistträsket, får man fortfarande säga att man önskar att en annan värld vore möjlig? Okej, fint. Tack.
Utropstecknet
Sverige har en förbundskapten som just blev utsedd till världens bästa. Det i sig är svindlande. I en tid då damfotbollen professionaliseras, glittrifieras och vinner historisk mark står vår svenska förgrundsfigur lika rotad i jorden som tidigare och konstaterar med hjälp av Bob Dylan att tiderna, de håller på att förändras. Men Pia Sundhage består. Hon får mig att tro att en annan värld är möjlig.