Mejla

Oisin Cantwell

Den totala förvirringen är inte smickrande för våra politiker

Publicerad:
Riksåklagaren Petra Lundh.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Riksåklagaren Petra Lundh.

Riksdagens försök att skärpa straffet för mord har blivit en evighetsföljetong som börjar påminna om tv-serien ”Hem till gården”.

I det senaste avsnittet går Riksåklagaren än en gång till Högsta domstolen.

Det var i och för sig utmärkt att RÅ Petra Lundh i går agerade. Sedan årsskiftet gäller en ny mordparagraf, riksdagen vill att livstids fängelse ska vara normalstraffet för mord, men nu har Svea hovrätt rört till det.

En man som dömdes till det straff som lagstiftaren tänkt sig för att ha huggit ihjäl en ytlig bekant fick det sänkt till 18 år i nästa instans och nu fattar ingen längre någonting.

Mordet är ett av alla dessa brott som inte når rubriker eller morgonsoffor av det enkla skälet att det är alldagligt för alla andra än de inblandade och inte i närhet av gängmord och klaner och allt vad det nu är som för närvarande dominerar det offentliga samtalet.

Och då mördaren inte är en person med bakgrund i Afrika eller Mellanöstern, finns det inte heller anledning för den parallella värld där sociala medier och nätforum huserar att få högt blodtryck.

Den dömde mannen hade på förmiddagen hällt i sig åtta burkar 7,3-procentig starköl och satte sig framåt eftermiddagen på en cykel för att efter en färd som sannolikt var en smula vinglig nå fram till sitt mål, ett hyreshus i Västerås, där han slängde grus på ett fönster för att bli insläppt.

Där bodde en man och en kvinna som han var ytligt bekant med sedan tidigare. Han hade hört att hans svägerska glömt sin mobil under en fest i deras lägenhet och då han nu var på sitt mest ridderliga humör tänkte han återbörda den till ägarinnan.

Om nu verkligen mobilen hade glömts där har inte gått att slå fast. ”Eventuellt hade en person vid namn Sara den” som en något uppgiven hovrätt konstaterar.

Den åtalade har berättat att det plötsligt slog slint för honom och att han skar halsen av sin värd, som avled någon timme senare på sjukhus.

Livstids fängelse, konstaterade Västmanlands tingsrätt med hänvisning till riksdagens uttryckliga vilja.

Förmildrande omständigheter föreligger, kontrade hovrätten och sänkte som sagt straffet till längsta tänkbara tidsbestämda, 18 år.

Det var en generös bedömning. Två av de omständigheter som i mordparagrafen nämns som försvårande är nämligen svårt lidande och ”särskild hänsynslöshet”.

Att offret, som tvingades vänta döende men vid medvetande i tio minuter innan ambulansen kom, måste ha lidit svårt kan vi konstatera.

Vad särskild hänsynslöshet innebär går att ha olika åsikter om, men den som skär halsen av en annan människa är om inte annat skrämmande likgiltig för vilken konsekvensen sannolikt blir.

Men hovrätten tog fasta på annat. Mordet var en impulshandling, vilket är en viktig iakttagelse, välplanerade brott är och ska vara mer klandervärda än sådana som sker av tillfälligheter.

Dessutom konstateras att mannen erkänt för sin bror, inte försökt gömma vapnet, och uttryckt viss ånger då polisen tog in honom.

Ursäkta, men att en mördare är så usel att han inte klarar av att sopa igen spår är väl ändå ingen förmildrande omständighet?

Och att känna viss ånger då en människa har dött och polisen kommer och hämtar en och man fattar att det minst sagt är allvar? Ska det verkligen ha betydelse för straffmätningen?

Jag är inte närmare insatt i fallet, men finner det inte märkligt att RÅ inte lyckas hitta något över huvud taget som talar i mildrande riktning.

Det vore en välgärning om Högsta domstolen kunde bena ut om den nya lagen är tillräcklig för att tillfredställa lagstiftarens vilja, eller om det måste petas i paragrafen än en gång.

Förvirringen har nämligen varit total längre än vad som är nyttigt och smickrande för våra folkvalda.

I någon mån har eländet pågått sedan 1965, då straffet för mord blev tio år eller livstid. En ordning som på goda grunder blev kritiserad då det inte fanns utrymme för nyanser. Ute igen efter fem år eller inburad i kanske 20.

I modern tid är 2006 ett viktigt årtal. Tidigare var det regeringen som gav nåd och därigenom omvandlade livstid till tidsbestämt, nu överfördes ansvaret till tingsrätt.

Till råga på allt beslöt HD året efter (klokt nog) att det strängaste straffet skulle förbehållas de grövsta morden.

Resultatet av dessa två förändringar blev domar som det politiskt morrades över.

Nästa riktmärke är 2014, då justitieminister Beatrice Ask ville skärpa straffet. Experterna varnade för att den nya paragrafen var för dåligt skriven och meningslös, men det struntade riksdagen i.

Så gick det också som det gick. Livstid fortsatte att vara undantag. Ända tills den nuvarande regeringen tog tag i det och försökte sig på den ändring som nu ska prövas i högsta instans.

Samtidigt har Moderaterna i justitieutskottet fått majoritet för ytterligare en straffskärpning, men den dumheten slängdes dessbättre i papperskorgen efter en underhållande sågning i Lagrådet. Det räcker utmärkt med den förvirring som redan råder.

Allt är nu som vanligt då politiker och jurister tar sig an det svåraste brott en människa kan begå och börjar grubbla över det strängaste straff som lagen erbjuder.

”Hem till gården” har sänts i över 8 000 avsnitt sedan 1972. Måtte inte denna såpopera pågå lika länge.

Foto: NILSSON NILS PETTER
Riksdagsdebatt om livstidsstraff för mord. Arkivbild.

Av: Oisin Cantwell

Publicerad:

LÄS VIDARE