Partiet i sin hand – för sent

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Först i går förstod anhängarna att de behöver Mona Sahlin

Kanske var det först här, klockan 23.17 i Tekniska museets stora hall, som Mona Sahlin fann sin roll.

Kanske var det först nu, när socialdemokratin hade gjort sitt sämsta val, som partiet förlikade sig med sin ledare.

Kanske har hon aldrig fått sådana ovationer, sådant oreserverat stöd, sådan kärlek, som när hon trädde fram som den ordförande som fört Rörelsen från att vara det självklara statsbärande partiet till att bli ett bland andra.

Länge stod hon stilla på den lilla scenen och såg med kisande ögon ut över valvakans deltagare. Längst fram SSU-arna som hade väntat i ett par timmar. Bakom dem vanliga partimedlemmar och valarbetarna, ombudsmännen, kommunpolitikerna och riksdagsledamöterna – den socialdemokratiska apparaten som ända sedan 1930-talet var oöver­vinnelig, även när den undantagsvis förlorade ett val.

– Vi älskar Mona och Mona älskar oss! Vi älskar Mona och Mona älskar oss! skanderade publiken.

Ett par gånger försökte hon börja tala men hon hördes inte för jublet och ramsan som SSU-arna klämde i med, gång på gång.

I vänster hand höll hon en lapp med många och långa stolpar. Ovanligt för Sahlin.

– Ett oändligt tack för allt ni har gjort i denna valrörelse, sa hon när jublet la sig.

Hennes ögon var blanka. Kunde de vara annat? Detta var kvällen som Mona Sahlins hela karriär, hela hennes väsen, hade varit inriktad på. Den skulle inte sluta så här.

Hon var riksdagens yngsta ledamot när hon valdes in 1982. 25 år. Kommunerna söder om Stockholm ville egentligen ha en annan kandidat men Thage G Peterson ingrep till förmån för Mona. Han var en av partiets tungviktare och umgicks med Monas pappa som var bostadsexpert i partistyrelsen.

Sedan steg hon och blev statsråd och partiets självklara kronprinsessa. Hon var Sveriges i särklass populäraste politiker tills hon föll i Tobleroneaffären 1995.

När hon kom tillbaka i politiken var Anna Lindh kronprinsessan. När Lindh mördades blev Mona åter aktuell. Hon valdes i brist på andra kandidater.

Var hon för tunn?

Obildad?

Inte tillräckligt smart?

Tantig?

Och Tobleroneaffären kunde allmänheten aldrig glömma: den var en symbol för det politiska etablissemangets arrogans. Låna pengar ut statskassan! ...?och slarva med dagisräkningarna.

För 20 år sedan betraktades hon som förnyare.

När hon väl, efter all fördröjning, tog över som partiordförande för tre år sedan var hon snarare en traditionalist.

– Persson gick och Sahlin tog över. Alla andra satt kvar. Politiken förblev densamma, sa en av hennes närmaste kolleger till mig i går.

Ändå såg den personen, liksom alla andra jag talade med på den social­demokratiska valvakan, inte Mona Sahlins avgång som någon lösning. Partiet har backat länge. Det är uppenbarligen inte en karismatisk ledare utan något annat som fattas.

Kanske var det den insikten som drabbade de 900 deltagarna i valvakan i går. Varenda en av dem visste att skit­­­snacket om Sahlin bubblat i varenda avdelning, i vartenda partidistrikt. I går kväll stod de tillsammans med sin ledare inför en förlust som inte längre gick att arbeta eller önska bort. Undret skedde inte.

– Nu har svenska folket talat, sa hon. Vi gjorde ett riktigt dåligt val. Vi fick inte tillbaka förtroendet.

Kanske hade hon tvingats avgå om hon inte de senaste veckorna gjort en sådan remarkabel spurt. Mona, som blivit en sådan träaktig talare, som låtit som en skolfröken, blev plötsligt stridslysten och snabb. Hon visade allt hon lärt sig under ett liv i politiken och hon hittade ömmande, tragiska fall som hon utnyttjade maximalt för att chikanera en statsminister som hade svårt att försvara sig.

Hon visade även sin – ska vi kalla det beräknande? – skicklighet i talet i går. ”Vi fick inte tillbaka förtroendet.” Med den meningen sa hon att någon annan än hon hade förslösat folkets tillit. Före­trädaren Göran Persson. Om Mona Sahlin kan klandras för något är det att hon inte lyckades reparera den skada Persson åsamkat partiet.

– Vi älskar Mona och Mona älskar oss! skanderade publiken.

Kanske insåg de plötsligt att de behöver henne. Socialdemokratin har inte råd med en uppslitande ledarstrid.

Kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul stod bredvid henne och applåderade för att visa sitt stöd. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin trädde in på scenen och gav Mona en kram.

– Vi älskar Mona och Mona älskar oss!

Hon lutade sig fram och höll handen bakom örat, som om hon inte uppfattade vad de ropade, som om hon ville höra mer.

Hon log.

Kanske var det först nu som hon kände att hon hade partiet i sin hand.