Snart är hoppet helt ute för att sluta fred
Det nya, eller nygamla, kriget mellan Israel och Palestina är nu inne på sitt sjunde dygn. Vem som startade kriget, alltså vem som beordrade dödandet av tre israeliska pojkar eller fyrade av den första raketen, vet vi inte. Det kan ha varit Hamas. Men det kan också ha varit Islamiska Jihad, den ännu mer extremistiska terrororganisationen i Gaza. Vi får nog aldrig veta det eftersom alla skyller på alla. Vad vi däremot vet är att Israel på bara sex dagar har dödat närmare 200 och skadat över 1 000 oskyldiga palestinier i Gaza, medan antalet dödade israeler kan räknas på den ena handens fingrar.
Varje dag tänker jag på denna konflikt. Varje dag. Och om alla människor på jorden under de senaste fyrtio åren hade ägnat en enda minut om dagen åt mellanösternkonflikten, så kanske det hade varit fred. Men ingen bryr sig. Protesterna från omvärlden är otydliga hummanden. Ingen vågar ta ställning för då stämplas man antingen som antisionist, antisemit eller terrorist. Pest eller kolera, alltså. Andra säger: Låt dom slå ihjäl varandra. Det är inte vårt problem. Israel och Hamas vill ju inte ha fred. Världen har vänt dem ryggen.
I slutet av 1947 presenterade FN en icke-bindande resolution om en uppdelning av Palestina i en arabisk och en judisk stat. Men redan den 15 maj 1948, dagen efter det att Israel förklarat sig som självständig stat, anfölls Israel av flera arabstater. Araberna ansåg gränsdragningen orättvis. Men redan innan dess, i slutet av 1947, sen FN:s delningsplan publicerats, hade Israels armé Haganah börjat terrorisera arabiska byar och dödat flera människor. Israel gick segrande ur det arabisk-israeliska kriget, som israelerna kallar Frihetskriget, kunde utvidga sitt territorium och fortsätta den etniska rensningen av palestinier.
Vem som är den värsta kålsuparen, Israel eller Hamas, är den eviga frågan. Klart är dock att Israels militära överlägsenhet är så enorm att missilregnet från Gaza framstår som en Davids kamp mot Goliat. Jag har all respekt för alla de israeler som varje dag lever i fruktan för nya Qassam-raketer. Men de skador de israeliska bombningarna åstadkommer mot oskyldiga palestiniers liv, egendom och hela Gazaremsans möjlighet att överleva, de kan inte mäta sig med något annat.
I en artikel i den liberala israeliska tidningen Haaretz häromdagen gjorde journalisten Emely Hauser en genomgång av antalet dödade palestinier respektive israeler sen 2006. Siffrorna talar sitt tydliga språk: 2 123 dödade palestinier mot 23 dödade israeler, främst soldater. Det är 92 döda palestinier på varje död israel, alltså. Är det så proportionerna ska vara?
Att sluta fred och skapa en tvåstatslösning mellan israeler och palestinier verkar mer avlägset än någonsin. Dessutom är det snart för sent. Israel har med sin bosättningspolitik och sina ständiga brott mot folkrätten sett till att det snart inte längre finns någon jord kvar åt palestinierna på Västbanken. Därför måste något hända nu! Gör något, världen! Gör något! Jag blir galen när jag ser hur hundratals små barn dödas i den israelisk-palestinska konfliktens blodiga grottekvarn.
I skrivande stund har Israel ännu inte inlett någon markinvasion i Gaza. Om det sker - ja, då är allt hopp ute. Kanske finns det ännu några timmar kvar för världen att reagera - och agera.
Rättelse: I en tidigare version av kolumnen påstod jag att det var Israel som 1948 startade kriget mot araberna efter det att Israel utropat sin självständighet. Detta var fel. Det var arabstaterna som anföll Israel och inget annat. /Elisabet Höglund
VM-TERAPI
Fotbolls-VM är slut. Hundratusentals fotbollsfans går nu in i en djup depression. De drabbas av den icke ovanliga sjukdomen PWCD, Post World Cup Depression, ett psykotiskt tillstånd av tomhet och känsla av meningslöshet som man hamnar i efter en månads intensivt fotbollstittande - eller efter tre veckors ständigt tittande på sommar- eller vinter-OS för den delen. Post Olympic Games Depression, POGD, kallas den sjukdomen. Jag vet vad den handlar om, för jag har själv drabbats. Det är samma slags sorgearbete som efter en nära väns eller anhörigs bortgång. Nåja, inga jämförelser i övrigt.