Utan tjuren Ferdinand blir det ingen riktig jul
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Beträffande julen kan jag säga att jag alltid haft svårt för den, ända sedan jag var liten.
En flicka, som hette Sonja, från övervåningen, hade klätt ut sig till tomte och kom ner med mössa, skägg och hela utstyrseln. Jag blev så rädd, för tomtemasken var det hemskaste jag hade sett, så jag kröp längst in under sängen, där jag låg och skakade av rädsla.
Sedan tog flickan av sig tomtemasken och sa: "Det är bara jag, Sonja". Efter det har jag aldrig tyckt om tomtar som besöker barn i hemmet eller står utanför varuhus, överhuvudtaget tomtar med hemska stela pappersansikten.
När jag fick egna barn använde vi aldrig tomte, jag förbjöd det. Vi firade med festlig julgran, mycket musik och tv:s utbud, där vi tyckte bäst om tjuren Ferdinand.
På 70-talet var det mycket med att man skulle dela med sig till dem som hade det sämre. Vår pappa hade av en god vän, som var slaktare, fått en djupfryst kalkon, som vi skulle steka i ugnen i stället för skinka. Sedan visade det sig att ugnen var för liten, kalkonen fick inte plats. Då rullade vår pappa in jättefågeln i tidningar och åkte in till stan. Han ställde sig i kön utanför Stadsmissionen, där det stod frysande, fattiga äldre män, som väntade på att få komma in i värmen och få sig lite julstämning och mat. Men när de såg vår pappa med ett stort, bulligt paket inslaget i tidningspapper tränga sig förbi alla i kön, då blev de hungriga och hjälpsökande rasande på honom, därför att han knuffade sig fram.
De till en början ursinniga blickarna övergick i högljutt missnöje, och ackompanjerad av glåpord och rodnande ända upp till hårfästet strävade pappa oförtrutet mot porten för att äntligen få fullfölja sin goda gärning och avhända sig den tunga bördan, som så sakteliga börjat fukta igenom tidningspapperet. Samtidigt var Anders med sin mamma på en ungdomsgård i Vällingby, där man hade öppet hus för vilsna ungdomar, mest flickor, som bjöds på pepparkakor, lussebullar och julgran. Jag fick kaffe och Anders saft. Vi skulle därmed visa solidaritet med dem som hade det svårt. Anders var mycket oroad och nervös, för han visste att man därhemma snart skulle se tjuren Ferdinand på tv. En ung flicka med något osund andedräkt böjde sig över Anders och sa: "Vad lycklig du är som har en så gullig mamma". Då började Anders gråta och ville gå hem, och då gjorde vi det.
Vi hade gjort vår värnplikt och hann till Anders belåtenhet precis hem till tjuren Ferdinand. Han fick fira en vanlig jul med bröderna och mormor.
Ett annat sätt att fira jul var att gå till Konstfack, där man julade tillsammans med andra som inte tyckte om den konventionella julen. Här höll man öppet hus för ungdomar, som gått vilse i tillvaron.
Det jag nu berättade hände på 70-talet, när man i vänsterkretsar inte skulle glömma kamrater med mindre pengar än vi och våra nära vänner hade. Det var en kort tid, då var det modernt att tänka på sin broder. Då var man inte lika inställd på att framför allt höja den egna standarden och hade inte vinstintresse i blicken.
Naturligtvis fick våra barn julklappar precis som kompisarna i granngården.Ett annat sätt att fira jul var att gå till Konstfack, där man julade tillsammans med andra som inte
tyckte om den konventionella julen.